Fågelfångare utan riktigt djup

Fågelfarmarparet har dock en klipsk vän i värdshusvärdinnan Livia. Hon har ett passionerat förhållande med en fransk sjökapten, lyssnar på grammofon och står för den minimala dos modernitet, flärd och världsvana som står att finna på den vindpinade ön.

Hon engagerar sig och inser att det som behövs är att ruska om lite i genpoolen. Kort sagt, en annan man för att bättra på oddsen i vad som garanterat blir sista chansen.

Esmar och Johanna är praktiska människor och går med på planen utan att tänka för mycket på framtiden. Men vem ska de välja? Och hur skulle en eventuell oäkta son påverka familjen – på sikt? Givetvis blir ingenting så enkelt som de inblandade kanske föreställer sig.

Manuset har Richard Hobert skrivit, efter en färöisk legend. Det är lätt att förstå att den har levt kvar genom historien. Oönskade barn, oäkta barn och väldigt efterlängtade barn bär på en inneboende potential för stabil filmdramatik. Fråga japanske Kore-eda som ägnat sin karriär åt den här typen av eviga blodsbandsundersökningar.

Här har Hobert också draghjälp av ett fantastiskt landskap. De ogästvänliga klipporna är som gjorda för episka filmatiseringar och tack vare framför allt Livia Millhagens starka närvaro (varför är inte hon med i fler svenska storfilmer?) är upptakten i filmen medryckande.

Det paternalistiska Danmarks roll på Färöarna, de olika komplexa relationerna, de vuxnas och inte minst barnens, borde också stå som garanter för en spännande fortsättning. Men i slutändan är det svårt att hålla engagemanget uppe. Ingen av trådarna blir tillräckligt välnystad. Framför allt blir det på bekostnad av den fragila fader-son-relationen, som aldrig, tyvärr, riktigt tar på djupet.