Nöje

Förvirrande filmupplevelse

Nöje
Reinhard och Lina Heydrich firar nazismens triumfer i misslyckade "The man with the iron heart".
Foto:

Historien om en av de ondaste nazisterna någonsin är förmodligen en mycket spännande och relevant thriller i något parallellt universum. I det här är den bara förvirrande och möjligen årets mest meningslösa filmupplevelse.

The man with the iron heart

Genre: Dramathriller

I rollerna: Jason Clarke, Rosamund Pike, Jack O'Connell med flera

Regi: Cédric Jimenez

Speltid: 2 timmar

Censur: 15 år

Artikeln publicerades 8 september 2017.

Mannen med järnhjärtat, det är den mycket ariske Reinhard Heydrich (Jason Clarke). Hans liv tar en ny ödesmättad riktning när han träffar sin blivande hustru Lina (Rosamund Pike). Hon är en hängiven nazist och introducerar sin fästman för vännen Heinrich Himmler. Snart blir Reinhard chef över den nya organisationen inom organisationen, SS, där han med grymma metoder arbetar för att rena partiet och riket från oönskade personer. "Han är så speciell", myser Lina drömskt under en konversation med Himmler. Jo tack, några år senare är det han som lägger fram iden om den "slutgiltiga lösningen på judefrågan".

Filmen inleds med en rättfram skildring av Heydrichs liv från 1929 och framåt. Men så dyker en "flash forward" upp, där man får se ett till synes misslyckat attentatsförsök på honom. Sedan fortgår det första spåret igen. Tills det börjar varvas med ett annat spår, som man efter ett tag inser handlar om de två attentatsmännen. Vidden av deras relation framgår först efter att deras öde har beseglats, i en märklig avslutande flashback. Det går bara att spekulera om detta klippningshaveri – kanske har någon halvvägs in i processen insett att det är svårt att göra en hel film om en av världshistoriens mest osympatiska människor och desperat försökt klämma in ett par hjältefigurer. Filmen vacklar hur som helst mycket obeslutsamt mellan de två spåren, utan att någonsin få riktig fason på sin struktur.

Upplevelsen att se "The man with the iron heart" blir därför som att dyka in i en tv-serie ungefär halvvägs och hoppas på att man ska komma ikapp, utan att lyckas. Även om man inte missar en enda filmruta känner man sig oavbrutet lite borttappad och märkligt kallsinnig till händelser och rollfigurer som filmen förgäves propsar på att man ska bry sig om. (TT)