Nöje

Gyllene Tider

Nöje Artikeln publicerades

"Finn fem fel"

(Emi) Om några månader ligger Gyllene Tider i träda igen. Bortsett från ett antal prisgalor då Gessle och de andra dyker upp för att ta emot branschens och folkets jubel och lite utmärkelser. Gyllene Tider finns egentligen inte, de återförenas bara då och då, på ett smakfullt sätt ska sägas. Därför känns det också helt rätt att de gör allt för att låta som om de 25 senaste åren aldrig har existerat. Spekulativt kan tyckas - ge fansen vad fansen vill ha - men samtidigt en kärleksförklaring till den musik som alltid legat Per Gessle närmast om hjärtat, den musik som en gång formade Gyllene Tider. "Finn fem fel" är förstås precis vad fansen vill ha. Vi 70-talister känner igen oss i varenda textrad (de har bara blivit lite vuxnare), varenda farfisaslinga, i stort sett varenda ackord. Som bonus når man de yngre som i fjol föll för Gessles "Mazarin", steget är förstås inte särskilt långt. Det låter mer städat än för 25 år sedan, men hur bra "Finn fem fel" är handlar inte heller om produktionen, det handlar uteslutande om låtarna. Frågan är hur många av de 14 nya som - för att tala det i dagarna så populära fotbollsspråket - tar en plats i startelvan. Knappt hälften skulle jag tro, de två klockrena singelspåren inkluderade. Gyllene Tiders egen "Summertime blues", "Ta mej... nu är jag din" kommer att sätta fart på tillställningen. Det stora powerpopstycket denna gång heter "Ande i en flaska" och för tankarna till Gessles engelskspråkiga soloplatta "World according to Gessle". Den kommer med. Liksom Spector-doftande balladen "Jag borde förstås vetat bättre". För att inte tala om "Solsken", det hörs redan på titeln att det är nästa singel, en lättsam popbit med handklappskänsla och uppiggande tempoväxlingar, men med ett riktigt tamt gitarrsolo. Dessa låtar är "Finn fem fels" Henke, Zlatan, Ljungberg och Mellberg. Sedan har vi några helt okej saker som aspirerar till en plats, men som antagligen får rikta in sig på sporadiska inhopp, Allbäck-typen. Tänker främst på "Du måste skämta" med sitt smygande och smittsamma na-na-na i anslutning till refrängen. Sedan har vi Erik Wahlstedt-kategorin, de som åker med men bara för att fylla ut truppen. Avslutande balladen "Har du nånsin sett en dröm gå förbi?" är exempelvis oväntat svag. "Ordinärt mirakel" med sina REM-vibbar, passerar också smått obemärkt förbi. Och "Nere på gatan" är för mycket återanvändning för att den faktiskt ska vara godkänd. För fotbollslandslaget är guld en utopi. För Gyllene Tider blir det både guld och platina och publikrekord. "Finn fem fel" har inte direkt försämrat förutsättningarna. Text: David Stark