Moa Skimutis: Moa Skimutis: Gråtfest i kombo med musikfest
Det tårar som fälls är stärkande och det bubblar i bröstet konstant under detta cis-män-fria-kalas. När jag lämnar Bananpiren känns det som att kliva ur en drömbubbla och in en annan verklighet.
Det var efter ett twitter-inlägg från initiativtagaren Emma Knyckare, förra året, som det blev en världsnyhet. En musikfestival för bara ickemän. Ett svar på alla sexuella trakasserier som skedde under festivalsommaren 2017. Nu har det skett. Trots DO-anmälningar och en debatt om exkludering.
”Festivalen andas vänlighet, älskvärdhet och ödmjukheten.”
Det är speciellt när man är med om något för första gången. Värmen här är rätt oslagbar. En frizon. Ett statement. Det är inte så här samhället ser ut, men en ynnest att få vara med om upplevelsen. Ingen som knuffar. Ingen som tafsar. Överallt så säger folk förlåt om det går in en, eller ger en strykning på armen om man tränger sig.
Det som också slår mig är hur bra jag ser, fast jag står långt bak och lyssnar på en kraftfull Jenny Wilson. Jag ser faktiskt utan att behöva stå på tå. I mina knappt 1,60 i strumpläst. Festivalen andas vänlighet, älskvärdhet och ödmjukheten. När jag kommer in på invigningskonserten med mitt päronskrutt och letar efter en papperskorg, tar en kvinnlig funktionär hand om det. När hände något sådant? Det är en ovan känsla att kolla runt i ett vibrerande publikhav och inte se någon man.
Maxida Märek drar fulla hus på scenen Lill-babs och hälften av publiken får stå utanför i kvällssolen och lyssna. Jag får en kort intervju med henne backstage. Hon säger att det här är det mäktigaste hon varit med om.
Jag undrar om hennes tankar kring exkludering och att festivalen är DO-anmäld. ”Jag tycker det är bullshit faktiskt. Människor ska välja sina strider,” säger hon. ”Låt en kvinna andas för fasen.“
”Jag gillar de flesta män. Men detta är ta mig fanken ögonblick av glädjerus som jag tar med mig in i kommande tider.”
”Och ena sidan blir du uppfylld av så mycket kärlek och pepp. Samtidigt som du blir rädd att gå utanför de här dörrarna igen. Ut i den riktigt världen igen. För du har käkat det där pillret i Matrix och fick se en annan sida.”
Stina Velocette har gjort låten ”Ska det vasåhär” och när hon spelar den så vrålar publiken. Hon skrev den precis i början #metoo. ”Jag behövde få ur mig alla tankar och känslor efter jag suttit och läst vad folk skrev. Jag kokade ner alla känslor på en gång i den låten.”
Jag får ett sms på lördagen från Joy, som gjorde en gnistrande och energigalen fredagsshow. Det står: ” Det kändes som att publiken var så fucking bekväm. Folk vågade vara sig själva och kvällen kändes stärkande för oss alla”
När jag går ut från den turkosa bajamajan efter sista konserten står en tjej och torkar tårar utan handskar. Hon ler. Jag ler. I hoppborgen studsar massa girls. Jag gillar de flesta män. Men detta är ta mig fanken ögonblick av glädjerus som jag tar med mig in i kommande tider.
Jag vänder mig om och slänger ett sista öga in på festivalen. I hoppborgen hoppar vi. In i en ny framtid. Kanske kommer den vara tryggare? Det vill jag tro.
