Odell och Persbrandt i gemensamt filmprojekt

Tanken med "Anna Odell untitled", som den nya filmen heter, är bland annat att Anna Odell och Mikael Persbrandt ska utforska de mediala bilderna av sig själva. Det sker i filmens värld med hjälp av ett antal alter egon, där andra skådespelare gestaltar olika sidor hos de båda huvudrollsinnehavarna.

– Jag har ju varit känt som den galna gränslösa konstnären, som man inte vet vad hon kan hitta på. I den här filmen leker jag med det, berättar Odell.

– Mikael är ju känd som den gränslösa, karismatiska vilda, tidigare supande och knarkande, men också otroligt begåvade skådespelaren. Det är en av ingångarna.

Samarbetet har pågått en längre tid, men har under hösten fått ytterligare aktualitet i och med #metoo-rörelsen. Enligt Odell har det dock inte förändrat vare sig manuset eller arbetet.

– Däremot har det väckt en del frågor kring att det är just Mikael Persbrandt som hon jobbar med, fortsätter Odell.

– Det enda som kan ha stressat mig är när jag märker att människor runt omkring blir rädda. ”Kan man fortsätta att jobba med Mikael”? Det är det jag tycker är läskigt, för innan har alla velat jobba med Mikael. Det har väl stressat mig lite grann, samtidigt som jag haft en tro på ett samhällsförnuft i slutändan.

För Mikael Persbrandt har #metoo-rörelsen sammanfallit med hans öppenhjärtiga självbiografi som publicerades nyligen.

– Filmen är i samma landskap och min bok är emellanåt också i samma landskap, säger Persbrandt.

– Det är en veritabel orkan som har slagit in med full kraft, jag ställer mig helt och fullt bakom den saken, att riva ner gamla patriarkala strukturer, gamla unkna mönster som måste rivas ut och ge plats för något nytt och fräscht.

Just från teater- och filmbranschen har en del av de mest omtalade exemplen under metoo kommit. I pressmaterialet för filmen beskrivs det hur Persbrandt i offentlighetens ögon har kommit att representera "alfahannen" – det vill säga en man som tar för sig och lever ut sina begär, ibland på omgivningens bekostnad.

– Jag har själv fostrats in i strukturer när jag kom till Dramaten under tidigt 1980-tal, det var ju rena 1700-talsmönster jag växte upp och skolades in i, säger han.

– Jag har naturligtvis varit en del av den och jag beskriver en del av det i min bok, nu gör vi en film om det. Jag tycker att jag får en otrolig resa, i någon slags självreflektion och eftertanke, bot och bättring. Jag känner mig lyckligt lottad som har fått ett så massivt paket att reflektera över.