Nöje

Påminnelse: det var inte bättre förr

Nöje
Staden Detroit var svårt utsatt 1967, då upplopp rasade och undantagstillstånd infördes.
Foto:

Upploppen i Detroit 1967 chockade ett USA där rasmotsättningar kokade under ytan. Kathryn Bigelow har skapat ett dramatiskt och upprörande drama om polisbrutalitet och orättvisor, som fortfarande är i allra högsta grad aktuellt.

Detroit

Genre: Drama

I rollerna: John Boyega, Anthony Mackie, Algee Smith med flera

Regi: Kathryn Bigelow

Speltid: 2 timmar 23 minuter

Censur: 15 år

Artikeln publicerades 8 september 2017.

Pansarvagnar dundrar in i centrala Detroit. Kravallerna rasar och presidenten LBJ har utfärdat undantagstillstånd. Den svarta befolkningens tålamod med ständig polisövervakning och brutalitet har tagit slut. Samtidigt frågar sig vita medborgare, som flyttat ut från centrum till förorterna, varför de svarta plundrar och bränner sina egna gator. Rasmotsättningar i USA har en plågsamt lång historia och med storfilmen "Detroit" försöker Kathryn Bigelow på ett nyanserat vis skapa förståelse och påminna om att det inte var bättre förr.

Till en början kastar Bigelow ut ett stort nät. Handlingen flyter fram och skildrar en kör av olika röster. Men snart drar hon åt nätet och koncentrerar dramat till händelserna vid Algiers motel, där några rasistiska vita poliser, höga på makt och stressade av paranoia, fängslar och plågar en grupp svarta män och två vita kvinnor. Innan kvällen är över har tre personer blivit mördade och många världsbilder har krackelerat. Den långa speltiden märks knappt och inlevelsen är total.

I USA har en debatt pågått om huruvida Kathryn Bigelow egentligen är rätt person att skildra den här verkliga händelsen. Borde inte en svart regissör göra det? Och har hon rätt att så spektakulärt dramatisera händelserna på Algiers motel, när man inte vet exakt vad som hände? Det är inte helt enkelt att säga vad som är rätt och fel i vår komplexa tid.

Men om man ser till resultatet så har Kathryn Bigelow skapat ett spännande drama där man som åskådare, oavsett hudfärg gissar och hoppas jag, lever sig in huvudpersonernas situationer och känner fullständig empati (alternativt förfäran) med dem. Dels under själva händelseförloppet men också efteråt när fallet tas upp i domstol. Effekten är densamma som när man har sett den fantastiska dokumentärserien "OJ Simpson: Made in America" (som visats på SVT och SVT Play). I den skildras hur OJ Simpson frikänns för dubbelmord och hur reaktionerna bland de svarta och vita åskådarna är totalt jubel respektive svår chock. Den välgjorda, mångfacetterade dokumentären förklarar varför reaktionerna är så skilda, skapar förståelse, och sätter fingret på det fortfarande öppna sår som rasismen och rasfrågan är i USA. Kathryn Bigelow gör samma sak här, fast med Hollywoodfernissa. (TT)