Roligare att se lera torka

Det är inte bara tajmningen som är dålig när den osympatiske kulturmannen Rodins liv blivit film. Historien är onödigt krångligt berättad och vad värre är – totalt livlös och stel. Det är garanterat roligare att se lera torka än att följa Rodin i två timmar.

Publicerad 1 december 2017

Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

I ”Rodin” skildras romansen mellan konstnärerna Camille Claudel och Auguste Rodin. Men deras passion skildras så lamt att någon verklig känsla aldrig uppstår.Foto: Triart film

Varje år inför filmfestivalen i Cannes inträffar följande: 20 tävlingsfilmer presenteras i världens mest prestigefyllda filmtävling. En, två, kanske maximalt tre är gjorda av en kvinna. Debatt utbryter, gärna på temat "men man kan inte kvotera in konst".

När filmer som "Rodin" hamnar i huvudtävlan är det ett tydligt bevis på att könskvotering faktiskt sker. Nog måste det rimligen ha funnits en film av en kvinna någonstans i världen som var bättre än den här misslyckade historien av franske Jacques Doillon?

Annons

"Rodin" tar sin början när den moderna skulpturens fader är i färd med att skapa en staty av Balzac. Samtiden är oförstående och han lider av bristen på framgång och bekräftelse. Ett ljus i mörkret är förhållandet med musan/eleven/älskarinnan Camille Claudel. Hemma väntar hushållerskan/livskamraten Rose troget på att husbonden/fadern till hennes son ska komma hem.

Livfullhet, äkthet och rörelse är relevanta begrepp för Rodins numera erkänt fantastiska konstnärskap. Ironiskt nog är filmen om honom lika tung och stel som ett lerblock. Det är obegripligt att Doillon misslyckas med knådandet. Det borde glöda om duken, det handlar ju om konst, passion och egensinniga livsöden. Vincent Landon i sitt skägg och sin mage är ett superbt val för rollen som skulptören. Izïa Higelin som konstnären Camille Claudel är en härlig ny bekantskap.

Men vad hjälper det när replikerna är outhärdliga ("åh, om de bara lät mig skapa med mitt hjärta" och "efter min Balzac är jag en förändrad man") och kameran som mest engagerad när den oblygt registrerar nakna kvinnor som står modell för Rodin. Skapandeprocessen skildras genom att Rodin duttar lite oklart med en lerklump samt pratar och pratar och pratar med Claudel om marmorns komplexitet.

I vad som måste vara ett desperat försök att få något att hända har Doillon brutit upp kronologin. Det känns mycket krystat. Greppet förhindrar att man får någon riktig känsla för Rodin, mer än att han var ett riktigt as. Särskilt mycket klokare på Claudel blir man inte heller och för den som vill fördjupa sig i en, förmodligen, betydligt mer intressant historia, finns hennes olyckliga öde återgivet i "Camille Claudel" (1988).