Kultur

En av Ondaatjes allra bästa

bokrecension Artikeln publicerades
Foto: Beowulf Sheehan

”Lyktsken” är en av Ondaatjes bästa romaner, menar kulturjournalisten Thomas Kjellgren.

Lyktsken

Författare: Michael Ondaatje

Översättning: Andreas Vesterlund

Förlag: Natur & Kultur

Genre: Roman

Michael Ondaatjes prosa är skickligt utmejslad och har en tydligt berättande riktning. Samtidigt undermineras ofta hans berättelser av en försåtlig gåtfullhet. Något outsagt som säkert kommer att visa sig vara viktigt och som nu ligger där och skaver i läsarens medvetande.

Just sådan är den nya romanen ”Lyktsken”. En historia som tar avstamp i London 1945. Syskonen Nathaniel och Rachel har precis blivit övergivna av sina föräldrar, som plötsligt reser bort. De ”överlämnade vår omvårdnad till två män som möjligen var kriminella”, som det står på bokens första rad.

Vårdnadshavarna visar sig faktiskt vara oväntat beskyddande, men på ett märkligt och oförklarligt sätt. De kallas ”Nattfjärilen” och ”Pilen från Pimlico” och runt dem – och barnen – flockas minst sagt udda och ständigt undanglidande existenser. Det onormala i syskonens barndom faller förvånansvärt snart in i en vardaglig lunk och alla vänjer sig vid varandra. Det mest bestående blir ovissheten.

Det här är en tid när andra världskriget visserligen upphört men där nya fortsättningskrig har inletts. I det kalla krigets spända polarisering skördar spioneri och underrättelseverksamhet fortfarande sina offer. Föräldrarna tycks ha försvunnit in i detta komplicerade spindelnät. Alla ingredienser som krävs för en spionthriller är på plats men som tur är blir ”Lyktsken” mer av en humanistisk utvecklingsroman där det är pojken Nathaniel som för ordet.

I original heter den här romanen ”Warlight” och det just i dunklet och i gliporna från mörkläggningens instängdhet som en verklighet – och barndom – får möjlighet att framträda. Aldrig som en upplyst helhet utan som olika fragment, förvirrande minnesbilder och historier hämtade direkt från historien. Allt ackompanjerat av de undanglidande gestalterna, de olika rösterna och vittnesmålen. Det gäller också att aldrig avslöja mer än nödvändigt, som det ett par gånger påpekas i berättelsen.

Det är framför allt bokens första del som fascinerar. Med alla de underbara scenerna där Nathaniel, tillsammans med ”Pilen”, smugglar kapplöpningshundar på Themsen eller när han, med sin kärlek Agnes, smyger in i de tomma hus som hennes bror som mäklare försöker sälja.

Romanens andra del har en delvis annan rytm. Nu koncentreras uppmärksamheten på mammans återkomst och Nathaniel som måste lägga alla bitarna i hennes försvinnings-pussel. Pappan får vi aldrig lära känna.

För att överleva försöker Nathaniel sy ihop alla de disparata delar som hans förlorade uppväxt och splittrade vuxenvärld består av. Saknadens ärr och längtans sår. Han konstaterar: ”Vi organiserar våra liv med hjälp av historier som nätt och jämnt hänger ihop. Som om vi har gått vilse i ett förvirrande landskap där vi samlar in det osynliga och outsagda”.

”Lyktsken” är en av Ondaatjes bästa böcker. Övertygande och gåtfull på samma sätt som ”Den engelske patienten” och ”Kattens bord”. Dessutom i en beundransvärt följsam svensk översättning, av Andreas Vesterlund.