Konstrecensioner

Ett möte mellan poesi och konst

Konstrecensioner

"Se gärna filmen!" står det på väggen bredvid en dataskärm innan jag går in i Tomelilla konsthall. Gör inte det! Jo, du ska förstås se filmen. Men titta först på Madlen Herrströms konst, tänk och fundera – sen kan det vara dags att se filmen. Som ett litet facit eller hur man ska säga. Det blir extra spännande – att jämföra sin egen upplevelse med konstnärens intentioner.

Artikeln publicerades 21 augusti 2010.

Däremot ska du först gå till informationsdisken och hämta en MP3-spelare så du kan lyssna på Anders Hallengrens talade dikter medan du tittar. Madlen Herrströms utställning tar sin utgångspunkt i Hallengrens (men även andra poeters) dikter, bland annat samlingarna "Crosspoints" och "Pentagram".

Att samtidigt lyssna och titta ger en speciell känsla av kommunikation och diskussion mellan ord och bild. Ett slags pingpong: eftersom det är omöjligt, i alla fall för mig, att på samma gång lyssna, titta och tänka. Bilderna lånar titlar från diktrader – som "I minnet finns ingen tid" (olja på duk), "Hur pass nära verkligheten är vi när livet blir till?" (skulptur i akacie-trä/tyg) och "Det främmande är spännande" (akryl på papper).


Likadant fungerardikterna för mig, som köksbordsfilosofiska livsfunderingar med knorr. Också jag fastnar för en rad där och en här. Bara måste citera ett par rader till, som jag tycker är extra klipska: "Först med ljudfilmen kom tystnaden in i filmen" och "Ibland kan man se sig själv på ryggen, i vimlet, på väg bort".

Madlen Herrström har även skrivit in ord och textrader i målningarna, ibland mer och ibland mindre synliga. Ändå undrar jag om det är själva orden som lagt grunden för målningarna och skulpturerna. Snarare tror jag att både poeten och konstnären utgått från samma känsla, sina gemensamma funderingar om livet, världen och människorna (och kanske Gud också?); alla och alltet.

Det växer och knyts ihop i Herrströms konst. Träd och cirklar återkommer. Fåglar flyger. Rik färgvariation: gult, grönt och vitt, blödande rött och svart. Också många olika material, från olja till träskulpturer, teckningar och art books. Som om hon söker bästa möjliga sätt att uttrycka ovannämnda känsla av, säg, människan i eller kontra naturen. Fast ju längre jag går runt ser jag att två färger ändå dominerar: rött och svart.

Herrströms konstär tankfull och känsloladdad, kanske just därför också svårgripbar. Lättillgänglig men mångförståelig. Jag är djupt imponerad av hur hennes konstverk kommunicerar också med varann. Huvuden på målningarna blir skulpturer i trä: fat-skålar-huvuden. Eller när tre avskalade, akacieträdstammar, kallade "Orange installation" för att de har stora målarfläckar i orange, samtalar med flera fläckiga målningar.

Nu blir konsten lite obehaglig. Jag upplever stänken som gammalt torkat, urblekt blod. Rätt?

Hon använder också de tre utställningsrummen på ett imponerande sätt, åstadkommer – nästan – tre olika utställningar. Den stora salen i Tomelilla konsthall har väl aldrig varit större. Herrström vidgar den ännu mer, det är som om jag kommer in en stor lövssal. Kan det vara Eden?

Jag går nerför trappan och det känns som att krypa bakom en buske i Herrströms natur. Konstverk av mindre format: färre oljemålningar, mer tusch och akvarell, fler teckningar. Det tredje rummet kallas "poesirum" och är ännu mer intimt, likt en grotta. Eller ett bibliotek, för här finns hennes konstböcker, både att titta och bläddra i (om man får göra det?) och se på väggen.

Rummet presenteras– ett slags förord – av den randiga oljemålningen "Människan bakom mysteriet och mysteriet bakom människan – Pentagram" i egna regnbågsfärger: svart, vitt, rött, lilaaktigt, grönt, blått... I ränderna finns namn, ord och meningar – som Emily Dickinson, poems, August Strindberg, Marcel Proust, Simone de Beauvoir och Men without women.

I sina mycket vackra och även de högst varierade artbooks har hon utgått också från andra poeter/författare, till exempel Pessoa, Lovecraft och ovannämnda Dickinson. Mest intensiva och starkast är de trettio stora bladen ur boken "Pentagram", där Madlen Herrström illustrerat Anders Hallengrens femradingar med svart-vit-gråa teckningar. Sida för sida hänger boken på väggen och knyter ihop utställningens slut och början.