Eva Ström: Eva Ström: ”Nej, jag är inte orolig för poesin. Den skrivs, den lever, den sjunger, den talar, den ropar, den viskar. Och den läses också.”

Så hur mår då den svenska poesin just nu? Utmärkt om man frågar mig. Det vimlar av förlag och poeter som skriver, och det översätts mer poesi än någonsin. Just nu har jag läst den norska efterkrigslyrikern Gunvor Hofmos skakande diktsamling ”Jag glömmer ingen”, och rader som ”Det finns ingen vardag mer” dunkar i min kropp. Ingen kan som Hofmo beskriva hur vardagen går sönder, när tillvarons självklarhet rämnar och slits sönder av krig, förödelse och död. Jag häpnar över hur effektivt det lyriska språket är och hur mycket erfarenhet som kan rymmas bara i några få rader som når rakt in i läsarens inre.

Mindre dramatisk är Anna Smedberg Bondesson som debuterar med ”Anna Själv”. Ändå häpnar jag på samma sätt hur mycket hon får sagt på bara 78 glesa sidor. Ett kvinnoliv uppenbarar sig med dess glädjeämnen, dess konflikter, i kropp och själ. Här beskrivs svåra erfarenheter, som en mors alltför tidiga död, men hennes diktsamling är också en tankebok där poeten samtalar både med sig själv och läsaren.

Efter att ha läst denna korta skrift känns det som om jag kommit i kontakt med en annan människa på djupet. Precis den känslan jag också hade när jag läst färdigt Kalle Hedström Gustafssons starka debut ”Mormorsordning, hägringsöar” där en älskad mormors liv och död stod i centrum för diktsamlingen.

När jag i höstas besökte Bokmässan var Rum för poesi den plats jag helst besökte. Här framträdde bland andra Malte Persson med sin roliga och tankeväckande bok ”Till dikten” där han på sitt finurligt intelligenta och roande sätt turnerar poesins position idag. Mycket talar emot dikten, säger Malte Persson, till exempel saknar den häftiga specialeffekter.

Jag vågar nog påstå att det finns en hel del häftiga specialeffekter i poesin, det kan vara rim eller sonettform, eller helt enkelt känslan av att man får göra vad man vill, ungefär som Gunnar D. Hansson i sin charmerande, oefterhärmliga diktbok ”Tapeshavet”, som nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Hos Gunnar D Hansson kan man läsa om när Bellman (kanske) besökte  Bohuslän, om Österödskvinnan, ett av Sveriges äldsta människoskelett, om nordbjörnbär, om idegranar, om klimatförändringar och om när England begav sig ut i havet i ett första Brexit, allt sammanhållet av en bohusländsk halvö, Härnäset. Och här man också läsa funderingar över vad poesi här, och hur den kan skrivas.

Trots allt detta och mycket mer har Sverige drabbats av en poesidebatt. Kritikern Victor Malm (som bland annat är kännare av Katarina Frostensons poesi) tyckte i Expressen att den svenska poesin var bekväm, och Rebecka Kärde i DN fyllde i med att i stort sett skåpa ut hela samtidspoesin, som betedde sig som en lismande underhuggare på jakt efter finlitterär bekräftelse.

Efter att ha läst dessa trötta bidrag av utmattade poesikritiker erinrade jag mig några skämt som vi brukar upprepa i vår familj när vi tycker klagomål börjar bli för högljudda.

”O vad skönt det skulle vara att vara läkare bara det inte fanns patienter!

O vad skönt det skulle vara att vara lärare, bara det inte fanns elever!

O vad skönt det skulle vara att vara polis, bara det inte fanns brottslingar!”

Till detta kan man nu tillfoga:

”O vad skönt det skulle vara att vara poesikritiker, bara det inte fanns poeter som envisades med att skriva poesi!”

För det är ju det som är en poesikritikers uppgift, att läsa poesi, så uppmärksamt som det bara är möjligt. Det är inte alltid det är lätt. Det finns ingen direkt karta. Föregående generationers poesi har ju blivit ordentligt beskriven och kommenterad. Att befinna sig i en stökig, spretig samtid och försöka uppmärksamt ta till sig dess nya poetiska uttryck är förstås svårare.

Det är ju inte kritikerns uppgift att magistralt tala om hur poesin bör se ut, utan snarare att ställa sin känslighet som läsare till förfogande och förhoppningsvis hitta nycklar som ger givande ingångar till de poetiska verken.

Och så befinner jag mig åter på Bokmässan och lyssnar till Tua Forsström när hon läser ut sin bok ”Anteckningar”. En djupt personlig dikt om det värsta som kan hända, ett barns död. När tillvaron rämnar på det sätt som gör att det, med Gunvor Hofmos ord, inte finns någon vardag mer, finns ibland poesin.

Forsström fick börja om, för hon hade så helt förlorat sitt språk. Men till sist kunde hon skriva sin remarkabla, tunna, vackra och drabbande bok. Strax innan har jag hört unga Isabella Nilsson läsa ur sin ”Nonsensprinsessan”, lika oroligt som roligt, virtuost som Lennart Hellsing, svart som Sylvia Plath.

Nej, jag är inte orolig för poesin. Den skrivs, den lever, den sjunger, den talar, den ropar, den viskar. Och den läses också. Av många och av mig.