Filmrecension: Andersson väljer bort humorn
Ett ideal inom nästan allt skapande – från musik och film till konst och litteratur – är förmågan att förnya sig. Sökandet efter nya uttryckssätt, nya berättelser och nya färger i målarlådan har nästan blivit synonymt med att vara en relevant konstnär.
Den svenske filmnestorn Roy Andersson bekänner sig inte till detta ideal. Med filmen som han själv benämner som den fjärde delen i en trilogi (efter ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”) fortsätter han att utforska hur besvärligt det är att vara människa. Han bjuder på samma blandning av futtigt och storslaget – från trasig klacksko till korsfästelse.
Om en röd tråd löper genom filmen är det berättelsen om prästen som har slutat tro på Gud, och som tullar på nattvardsvinet för att stå ut med sitt jobb och sina ohyggliga mardrömmar (det är här korsfästelsen kommer in i bilden). Gud verkar för övrigt frånvarande i de flesta av filmens tablåer, i det dystra kökssamtalet mellan äkta makar och bland de besegrade soldaterna som marscherar mot sin död i Sibirien.
Ljuset finns i stället i de små, mänskliga glädjestunderna, som när tre flickor dansar utanför ett kafé till tonerna av ”Tre trallande jäntor” med The Delta Rythm Boys, eller i inledningsscenen, där ett kärlekspar svävar ovan molnen i en sinnligt vacker bildkomposition.
Och det är främst som bildkonstnär som Roy Andersson fortfarande är intressant, med sina noga utvalda vinklar och perspektiv – hur han placerar människor och föremål i bilderna, skådespelarnas kroppshållning och blickar. Det är bilder att bada i, med en bitterljuv stämning som sköljer över betraktaren.
Tyvärr har han skurit ner på humorn, som var så central i de tidigare filmerna. Här finns några roliga figurer – inklusive en empatilös och fyrkantig läkare – och en handfull dråpliga replikväxlingar, men framförallt vilar ett ganska högtravande allvar över filmen. I denna dystrare version av Anderssons unika filmvärld blir det uppenbart att upprepningen har sina begränsningar.