Annons

Filmrecension: Andersson väljer bort humorn

Roy Andersson kör på i gamla hjulspår, med ännu en egensinnig betraktelse över mänskligheten. Liksom föregångarna är filmen visuellt bländande men i ”Om det oändliga” rubbas den fina balansen mellan humor och allvar.
Filmrecension • Publicerad 13 november 2019
En präst som har tappat tron och drömmer mardrömmar om sin egen korsfästelse utgör den röda tråden i Roy Anderssons ”Om det oändliga”. Pressbild.
En präst som har tappat tron och drömmer mardrömmar om sin egen korsfästelse utgör den röda tråden i Roy Anderssons ”Om det oändliga”. Pressbild.Foto: Tri Art Film

Ett ideal inom nästan allt skapande – från musik och film till konst och litteratur – är förmågan att förnya sig. Sökandet efter nya uttryckssätt, nya berättelser och nya färger i målarlådan har nästan blivit synonymt med att vara en relevant konstnär.

Den svenske filmnestorn Roy Andersson bekänner sig inte till detta ideal. Med filmen som han själv benämner som den fjärde delen i en trilogi (efter ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”) fortsätter han att utforska hur besvärligt det är att vara människa. Han bjuder på samma blandning av futtigt och storslaget – från trasig klacksko till korsfästelse.

Annons

Om en röd tråd löper genom filmen är det berättelsen om prästen som har slutat tro på Gud, och som tullar på nattvardsvinet för att stå ut med sitt jobb och sina ohyggliga mardrömmar (det är här korsfästelsen kommer in i bilden). Gud verkar för övrigt frånvarande i de flesta av filmens tablåer, i det dystra kökssamtalet mellan äkta makar och bland de besegrade soldaterna som marscherar mot sin död i Sibirien.

Ljuset finns i stället i de små, mänskliga glädjestunderna, som när tre flickor dansar utanför ett kafé till tonerna av ”Tre trallande jäntor” med The Delta Rythm Boys, eller i inledningsscenen, där ett kärlekspar svävar ovan molnen i en sinnligt vacker bildkomposition.

Och det är främst som bildkonstnär som Roy Andersson fortfarande är intressant, med sina noga utvalda vinklar och perspektiv – hur han placerar människor och föremål i bilderna, skådespelarnas kroppshållning och blickar. Det är bilder att bada i, med en bitterljuv stämning som sköljer över betraktaren.

Tyvärr har han skurit ner på humorn, som var så central i de tidigare filmerna. Här finns några roliga figurer – inklusive en empatilös och fyrkantig läkare – och en handfull dråpliga replikväxlingar, men framförallt vilar ett ganska högtravande allvar över filmen. I denna dystrare version av Anderssons unika filmvärld blir det uppenbart att upprepningen har sina begränsningar.

TT
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons