Filmrecension: Brad Pitt lider i rymden

Rymden är en tacksam miljö för filmdrama. Så tyst, så öde, så metaforrikt och perfekt utrustat med hisnande perspektiv för att zooma in på mycket jordiskt beteende.

Men det är klart, lite av en mättnad har kanske infunnit sig i den här klassiska filmtraditionen, efter "Interstellar" av Christopher Nolan, "Gravity" av Alfonso Cuarón, premiäraktuella "High life" av Claire Denis och "First man" av Damien Chazelle. Och tar man den glittrigaste stjärnan vi har, Brad Pitt, och skickar ut honom i rymden borde det ju rimligen resultera i en häftigare reaktion än "det var ju ganska bra".

Brad Pitt spelar major Roy McBride, en astronaut känd för att alltid behålla en stabil puls, och som levt sitt liv i skuggan av en frånvarande hjältepappa.

Historien utspelas i en nära och hoppfull framtid, där kommersiella resor till månen och rymdbaser på Mars är vardag. Pitts pappa (Tommy Lee Jones) var en av de pionjärer som erövrade rymden. Han dog under ett avancerat försök att söka efter intelligent liv i den yttre delen av vårt solsystem. Eller?

Roy blir utsänd på hemligt uppdrag sedan det uppstått (något oklara) misstankar om att pappan lever och möjligen har något att göra med de livsfarliga elektriska stormar som plågar jorden.

Samtidigt som Pitt mönstrar på olika rymdfärjor och råkar ut för diverse problem (det latinska citatet "per aspera ad astra" – "genom svårigheter mot stjärnorna" – är en tydlig programförklaring här) utspelas den mesta dramatiken egentligen i hans inre, som är tyngt av klassisk fader-son-problematik. Där är det lika ödsligt och tomt som ute i det svarta, oändliga. Perfekt metafor, som sagt.

Det saknas inte storslagna ambitioner i "Ad astra". Hoyte Van Hoytemas foto är majestätiskt och scenografin har allt man kan önska. En dov stämning vilar över universum. Men av rädsla för att ingen ska höra Brad Pitts inre barn skrika så har en hopplöst övertydlig inre monolog pressats på den stackars Roy McBride. Helt i onödan, för Pitt är kanonbra ändå. Det är faktiskt rörande att se honom åka hela vägen till Neptunus för att till slut släppa taget och hela sig själv.