Filmrecension: Fiskare försöker för mycket

I Cornwall är livet enkelt men värdigt. Perfekt fårade fiskargubbar med präktiga sydvästar och rätt värderingar står ständigt redo att brista ut i spontan "What shall we do with the drunken sailor"-allsång.

Snabbt klipp till London där det artificiella och hjärtlösa storstadslivet har slagit rot i skivbolagskillen Danny. Han har egentligen ingen riktig personlighet eller historia men vi fattar snabbt att han är en ytlig skitstövel.

Gissa om han får tillfälle att tänka om gällande sin livsföring och vad som verkligen är viktigt i mötet med de grundade fiskarna i Cornwall?

Där hamnar Danny under en rätt misslyckad svensexa. Dessutom blir han kvarlämnad i byn av sin sällsynt svinige chef, som lurar Danny att fixa skivkontrakt med gubbarna, som ett skämt. Danny inser snart vilken potential det finns i Fisherman's Friends, som finns på riktigt och har gjort stor succé med sina klassiska "shantys".

Detta är alltså inte en enda lång reklamfilm för starka halstabletter. Men frågan är vad som egentligen marknadsförs, någonting med besk eftersmak pressas ned i halsen.

Själva handlingen verkar ha hastats ned på en servett. Alla som har en genomsnittlig erfarenhet av västerländsk feel-good-film kan enkelt förutspå exakt vad som ska ske, exakt när i handlingen.

Det må vara hänt, värre saker än förutsägbarhet kan drabba en romantisk komedi.

Men den här filmen kämpar så enormt hårt för att vara charmig och sparka-uppåt-sympatisk att den har glömt bort i sammanhanget väsentliga grejer som rollfigurer att verkligen gilla, konflikter man kan tro på och noggrannhet i utförande.

"Fisherman's Friends" vill vara en ny "Allt eller inget" – en lättsam, varm, välgjord, inkluderande film. Men istället för att göra något på riktigt kul och inspirerande, med socialt patos som stabil grogrund, konstrueras "Fishermans Friends" av en trist polariserande uppdelning mellan stad och landsbygd.

"Härligt" publikfriande, möjligen, men mest förenklat och tröttsamt.