Filmrecension: Hybridfilm om dold kriminalitet

Filmaren Mikel Cee Karlsson och hans kompis Mathias har känt varandra nästan hela livet. De umgås mycket, är i färd med att påbörja ett nytt gemensamt filmprojekt och står varandra nära. Eller?

Det är så märkligt, just det där att man kan umgås med en person, tro att man delar livets upp- och nedgångar – vilket kan vara sant på någon nivå – men ändå missa något väldigt väsentligt som också pågår.

Det kan handla om dolda missbruk eller kärleksrelationer. I fallet Mathias så gömmer också han en hemlighet. Närmast slumpartat verkar han ha dragits in i ett eskalerande kriminellt förlopp, kantat av hot om våld, som han inte förmått att prata om eller ta sig ur. Kontrasten mot hans till synes välordnade medelklassliv med brickluncher och föredrag är stor.

I Mikel Cee Karlssons tidigare dokumentärer, uppväxtskildringen "Hälsningar från skogen" (2009) och porträttet av musikern José Gonzalez, "The extraordinary life of Jose Gonzalez" (2010), var berättandet associativt, långsamt och överlag kryptiskt. Personligt, om man så vill.

I "Fraemling" finns plötsligt en story att berätta, och den här gången landar Mikel Cee Karlssons filmskapande på en känslomässigt mer laddad plats.

Det är intressant att fundera kring hur klippningen kunde ha gjorts annorlunda, för olika dramaturgiska effekter. Som åskådare famlar man en del men "Fraemling" upphör aldrig att fascinera.

Dokumentära bilder och intervjuer med anhöriga blandas med iscensättningar – en skådespelare anställs för att spela Mathias – och kameraövervakningsfilmer skapar en obehaglig autenticitet.

Just det lågmält ångestdrivna och plågsamt vardagliga i de utpressnings- och våldssituationer som skildras i "Fraemling" fastnar. De känns så realistiska i sina gråskalor, till skillnad från hur kriminella aktiviteter brukar se ut på film.

Här finns ingen glamour, inget lyckligt slut. Bara en människa som till slut framstår som en främling för sig själv och sin omgivning, i en sorgebearbetning som berör.