Filmrecension: Skämskomedi med lysande Liv

Tv-psykologer, självhjälpsböcker och välmenande vänner – hur navigerar man efter hjärtat i en värld som är så full av goda (och inte så goda) råd om hur man hittar kärleken? Det är lätt att bli handlingsförlamad av alla motstridiga instruktioner om hur man ska leva sitt liv.

Det är där vi möter den 39-åriga lågstadieläraren Vera (Liv Mjönes). Hon trånar kyskt efter kollegan Frank (Erik Johansson) samtidigt som hon har dragit på sig både klamydia och kondylom av en rad tillfälliga sexuella kontakter – ett symtom på en samtid där det är lättare att hitta någon att ligga med än att våga prata med den som man är kär i.

I relationsfrågor förlitar sig Vera blint på en inkompetent livscoach (Katrin Sundberg) som strösslar med ”tuffa sanningar” i stil med att ”det är lätt att man överskattar sin egen attraktionskraft” (oftast är det väl precis tvärtom, åtminstone för kvinnor). Hennes lösning är ”mållåsning” – att Vera ska sikta in sig på en lagom bra kille och nöja sig med honom.

In träder Carl-Johan (Peter Magnusson, även manus), en lite töntig men till synes stabil kille som tycker om långa promenader och drömmer om att bli pappa. Vera bestämmer sig för att satsa allt på Carl-Johan, med drastiskt resultat – särskilt när Frank plötsligt dyker upp i hennes liv igen.

”Tills Frank skiljer oss åt” är en film som har mycket emot sig: ett bitvis taffligt manus, extremt mycket pinsamhetshumor och en svag insats från Peter Magnusson i det som på pappret är den mest tacksamt komiska rollen (en brasklapp här för att det finns två sorters människor – de som tycker att Magnusson är fruktansvärt rolig och de som inte gör det – och att jag tillhör de senare).

Men så har vi Liv Mjönes, och hon är helt fantastisk. Hon levererar de simplaste repliker med sådan välvässad tajmning att jag – nästan mot min vilja – exploderar i skratt. Ibland räcker det med en panikslagen blick, eller ett vettskrämt leende, när Vera gräver sig allt djupare ner i sin grop av lögner och missriktad välvilja.

Mjönes och Johansson lyckas också, sakta men säkert, ladda berättelsen med äkta romantik. Det blir en fin belöning för oss som lider kval bakom skämskudden under stora delar av filmen. Men för resten av befolkningen räcker det nog med Peter Magnusson i toppluva.