Filmrecension: Spindelman på effektmaxad eurotripp

På något sätt har Peter Parkers icke-privata skola betalat en resa till Europa för honom och hans klasskompisar. Ett slappt grepp för att ge publiken lite miljöombyte från Marvel-hjältarnas ständigt sönderslagna New York. Det passar bra för Parker, som längtar efter en paus från Spindelmannen-kneget och mest vill ragga på den lagom aviga Mary-Jane i sin klass.

Det visar sig bli komplicerat. Ett gäng monster som kanaliserar varsitt av de fyra elementen dyker upp och sabbar semestern. Vattenmonstret smular sönder nästan hela Venedig.

En halvhjärtad förklaring ges till varför ingen av de andra hjältarna i Marvels universum finns tillgängliga, och Spindelmannen har det kämpigt ensam. Då uppenbarar sig en ny hjälte: Jake Gyllenhaal med en dimmig spåkula på skallen, som spöar skiten ur alla elementmonster. Han kallas Mysterio och verkar nästan lite väl snäll. Kan Spindelmannen lita på honom?

Det är värt att gå tillbaka till Sam Raimis två första "Spider-man" från 2002 respektive 2004 (producerade av Sony innan Marvel fick tillbaka rättigheterna till hjälten). Lite mer än tio år gamla men det är lite chockerande hur tonen är så väsenskilt vuxnare. Visst var Tobey Maguire för gammal för rollen som Peter Parker, men hans missöden var trogna tonårens känslor av ensamhet och alienation. Den omöjliga kärleken mellan Parker och Mary-Jane var på liv och död, liksom de brutala slagsmålen, där Spindelmannen drabbas av grovt skalltrauma.

"Far from home", regisserad av Jon Watts, har en irriterande "det löser sig alltid"-stämning där alla som slår sig studsar upp oskadda, och Peter Parkers dubbelliv och privatliv blandas samman utan dramatiska konsekvenser. Ögonblicken av tonårskärlek är dock välspelade av Tom Holland och Zendaya.

Det finns även ett par problematiska referenser till "fake news" och samtidens problem med desinformation. Som när Spindelmannen säger "Jag såg det på nyheterna, och nyheterna har aldrig fel", med paus för skratt efteråt. Sensmoralen är att inte lita på journalister, och det känns ju fräscht.

"Far from home" är inte lekfullt kreativ, som det animerade multiversum-mästerverket "Spider-man: into the spiderverse" från förra året. Däremot är det visuella bombardemanget maxat till tusen och det räcker gott för att pressa upp betyget till en trea. Jag lämnar filmen med en tomhet som bara en ordentlig dos datoranimerad action kan framkalla, men det är befriande att slippa gravallvaret från "Avengers"-serien.