Filmrecension: Veterantitt på radikalisering
De belgiska veteranbröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne skildrar oftast socialrealistiska miljöer med människor ur arbetarklassen i dramatiskt förtätade situationer – Marion Cotillard var hjärtskärande bra som desperat och varslad i "Två dagar, en natt" och med "Rosetta" (1999) och "Barnet" (2005) vann de Guldpalmer i Cannes.
Rättvisa är en bristvara i deras filmer men oftast finns någon form av hoppfullhet i sikte. Den här gången har de vridit på perspektivet. Och nu måste man verkligen kisa ordentligt för att se något som liknar en ljusning.
Den unge Ahmed är en knubbig skolpojke som alldeles nyss mest spelade datorspel. Tungt influerad av en lokal imam börjar Ahmed säga åt sin handfallna och förtvivlade mamma att inte dricka alkohol och kommenterar hur systern klär sig.
Plötsligt vill han inte längre ta sin kvinnliga lärare i arabiska i handen. När denna på ett skolmöte föreslår att undervisningen bör ske med modernare och kompletterande källor till Koranen, väcks ett starkt hat i Ahmed.
Vad som är rent och orent upptar nästan all hans tankeverksamhet och med en övertygad ungdoms iskalla logik inser han att det är hans ansvar att döda den orena läraren.
Bröderna Dardenne skildrar Ahmed och hans utveckling med en nästan dokumentär skärpa. Det är vardagligt och förfärande på samma gång. För när samhället sätter in all kraft för att rehabilitera Ahmed, genom att respektfullt och vänligt tala med och lyssna på honom och samtidigt erbjuda en stärkande vistelse på en bondgård, håller Ahmed korten tätt nära kroppen.
Publiken får det svettigt med den mycket ambivalenta inställning som föds till den trots allt just unge Ahmed.
Bröderna Dardenne plockar upp en viktig diskussion om religion, radikalism och frågan om när det verkligen är för sent ställs på sin spets (och den gäller förstås alla typer av extrema miljöer). De är skickliga berättare och skådespelarna imponerar.
Ändå känns historien något forcerad, speciellt i slutet, som framstår som ofärdigt. "Unge Ahmed" kvalar inte in bland deras mest oförglömliga filmer men är ändå sevärd och problematiserar ett ämne som är plågsamt aktuellt.
