Fredricsons strävan: Bra kan alltid bli bättre

Det är förmiddagen efter den efterlängtade segern på All In i Falsterbos GP, karriärens första för 47-åringen på en av de platser som ligger honom varmast om hjärtat.

På löpande band avverkar han korta intervjuer med svenska och utländska medier. Han är elegant men samtidigt ledigt klädd. Det vilar ett lugn runt honom. Hans svar är öppna, eftertänksamma, emellanåt mest artiga men då och då väcks glimten i ögonen och ivern att berätta.

Helst om det handlar om hans hästar och vad han egentligen pysslar med för att öka den kompetens åtskilliga i branschen redan anser är fulländad.

Efter omhoppningen – han var 24 hundradelar snabbare än italienaren Emilio Bicocchi – avslöjade Fredricson att videoanalyser hjälpt honom att komma fram till att han är snabbare i högersvängar än i vänstersvängar.

Det hade han nytta av på en runda som mest bestod av girar åt vänster.

– Jag tycker det är kul att jobba med detaljer. Det är något som har kommit under de senaste åren, säger han.

Med sikte på framtiden – och då i synnerhet mot OS nästa sommar – bryter Fredricson sedan i våras ny mark hemma på Grevlundagården på Österlen. Allt för att hålla fast vid sin strävan att utveckla både sig själv och sina hästar.

– Just nu håller jag på och anlägger ett stort galoppfält uppe på vår gård där jag ska kunna träna hästarna lite bättre.

– Det är också en mental grej. Jag är där uppe och plockar lite stenar och sår igen gropar. Vi ska också sätta i staket. Banan är en bra grej för hästarna och själsligt är det en bra grej för mig, säger Fredricson.

Med åren har han lärt sig var han hittar kraft och energi, nödvändiga laddningsstationer för att orka med den ambulerande tillvaron som ryttare i världsklass.

För det är ett ständigt flängande. I början av nästa vecka reser han till Aachen. De högklassiga tävlingarna där lockar ridsportens största namn. Att ens få en inbjudan är en merit i sig. I år har hopplandslagets förbundskapten Henrik Ankarcrona lyckats få in ett svenskt lag i nationshoppningen.

Fredricson behöver inte lirka och be. De tyska arrangörerna vill att världstvåan kommer. Och det gör han gärna.

– Jag har inte den personliga kopplingen till Aachen som jag har till Falsterbo, men det är en av världens största tävlingar och det ska bli kul att vara där.

I år passar Aachen in i hans upplägg.

– Jag tror att jag har hoppat där tre gånger, kanske fyra. Senast var för sju år sedan och då gick det inte så bra.

GP-hoppningen nästa söndag – Großer Preis von Aachen – är en av de tyngsta individuella titlar en hoppryttare kan ta. Inte för inte kallas tävlingarna för "Lilla VM". De mest intressanta klasserna lockar ofta runt 40 000 åskådare.

TT: Vad skulle det betyda för dig att även ta den skalpen?

– Herregud... Det vågar jag inte tänka på ens.

En svensk hoppryttare har genom åren lyckats vinna Aachens stora pris. Det säger allt om hur svårt det är att lyckas där.

– Jaså? Vem är det? frågar han nyfiket.

TT: Ernst Hallberg. Han vann 1927 och 1928.

– Oj, oj, oj. Så det är ingen mer? Där ser man. Ja, Aachen är stort, det är det verkligen, säger Fredricson.

TT: Hur är det att rida där?

– Det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg, men det är en enormt stor arena. Det är en lite annan typ av ridning och man får ha en annan galopp i hästarna. Det är bra stämning på publiken.

Fredricson tar med sig Catch Me Not, Christian K, Zacramento och unghästen Crusader Ice till Aachen. Men innan dess leder han det svenska laget i söndagens Nations Cup i Falsterbo. Om det blir på All In återstår att se.

– Vi får se i morgon, säger han.