Jakten på den bortglömda romanen

Det var strax efter Kristallnatten 1938 som den tyske, judiske författaren Ulrich Alexander Boschwitz skrev romanen "Resenären". Själv var han tvungen att fly Tyskland och boken gavs aldrig ut i hans hemland – inte förrän över 70 år senare. Manuset låg i ett gammalt arkiv på Nationalbiblioteket i Frankfurt, där en tysk förläggare läste det och publicerade det 2018.

På Bonnier i Sverige väcktes förläggaren Johanna Haegerströms intresse.

– Det som fick mig nyfiken på "Resenären" var att han började skriva den veckorna efter pogromerna 1938. Boken blir extra relevant eftersom det finns en sådan närhet i tiden, precis så här måste människor ha tänkt just då. Sedan är det en otrolig läsupplevelse, det är nästan som att läsa en thriller, säger hon.

"Resenären" är en typ av bok som många förlag numera letar efter: förbisedda romaner med klassikerpotential. Ambitionerna att hitta oupptäckta pärlor fick nytt bränsle efter nyutgåvan av John Williams "Stoner". Berättelsen om en lågmäld litteraturlärare nådde inte särskilt många läsare då den publicerades 1965. Men när nyutgåvan kom 2014, tio år efter Williams död, blev den oväntat en bästsäljare världen över.

– Jag tror att det efter "Stoner" finns en längtan efter att hitta den typen av oupptäckta pärlor, både hos bokhandel, läsare och förlag, så det kanske finns en öppenhet och lust att upptäcka. Det är väldigt roligt om klassikerna kan få tävla med nyheterna om läsarnas uppmärksamhet, säger Johanna Haegerström.

Varje år försöker hon hitta någon bok som inte har fått så många läsare som den förtjänar. Förra året var det "Madonna i päls", av den avlidne turkiske författaren Sabahattin Ali.

Och fler författare har fått en renässans, som den amerikanska novellisten Lucia Berlin, vars "Kväll i paradiset" kommer i höst. Hennes "Handbok för städerskor" fick Maria Schottenius på DN att fråga sig: "Var höll Lucia Berlin hus i alla våra litteraturförteckningar över amerikanska 1900-talsförfattare?".

Även Agota Kristof nylanserades nyligen av Wahlström & Widstrand. Den ungerska författaren som skrev på franska var visserligen hyllad i den fransktalande världen – men för många svenska läsare blev hon en fascinerande ny bekantskap. Norstedts lanserar nästa år Anna Greta Wide, en poet som fallit i glömska och vars arvingar lämnade hennes texter till Litteraturbanken.

Även Gunnar Nirstedt på Nirstedt förlag har nyligen gett ut en uppmärksammad postum bok: Ola Juléns "Afrikas verkliga historia", och i samband med det också debutboken "Orissa". Han blev kontaktad av poeten Marie Lundquist och Daniela Floman som hade fått manuset av Ola Juléns mor.

– Ola Juléns poesi är unik på så sätt att den, särskilt i ”Orissa”, ger uttryck för en så gott som ren förtvivlan, utan litterära charader eller dimridåer. Och ändå är den långt ifrån konstlös – den är en förening av beräknad effekt och oförställd ärlighet som få andra har lyckats med, säger han.

Gunnar Nirstedt vänder sig emot den medielogik som kräver en säljande författare.

– Jag tror att ”berättelseindustrin”, med dess utbytbara enheter, specifika personfixering och allmänna skrävel skadar det mesta som är levande. Böcker som Juléns bidrar i stället med mer språk och fler nyanser, vilket är helt avgörande i vår tid.

Även Johanna Haegerström tycker att det är svårare att skapa intresse för en författare som har gått bort. Men hon ser utgivningen som en viktig chans att i efterhand korrigera kanon, det vill säga de verk som lyfts fram som viktigast.

– Det gör att vi läser författare som inte fick en chans när de levde, för att de kanske var marginaliserade av något skäl, som en kvinnlig författare är i en viss tid eller en afroamerikansk författare i USA i en viss tid, säger hon.

Ibland blir också romanen tematiskt aktuell igen. "Resenären" handlar om den judiske affärsmannen Otto Silbermann som plötsligt inser att han är nazisternas villebråd, och som räddar sig genom att stiga på ett tåg. Den är högst relevant för vår tid, tycker Johanna Haegerström.

– Han är naiv och godtrogen inför den politiska utvecklingen på ett sätt som jag upplever att många människor är i dag. Det är en beskrivning av hur hat normaliseras och hur vi börjar se på den andre på ett högst tvivelaktigt sätt. Den är både ett tidsdokument och en spegel för vår tid.