Madeleine Brandin: Madeleine Brandin: Dit gentrifieringen inte når
Gentrifiering handlar om högt ansedda områden som sedan sjangserat och förlorat status. Husen underhålls dåligt och den fashionabla miljön är borta. Det har blivit fattigt. Missbruk och trångboddhet. Så sker ännu en förändring, konstnärer och författare gör att området betraktas som spännande, och så lockas nytt kapital och nytt ”innefolk” dit och det blir (åter) dyrt och fint att bo där.
Men det finns områden utanför både gentrifiering och global fastighetsspekulation. Stationssamhällen där tågen slutat gå och orter med nedlagda bruk går ofta en långsam utarmning till mötes. Klagstorp norr om Smygehamn kämpar för att återta sin forna glans. Där finns kulturhistoriska byggnader, Perssons livs är en institution, fina hus kan köpas för låga priser, men något större tryck är där inte.
Efter ett ekumeniskt möte i Stora Köpinge kyrka öster om Ystad tog jag sedan vägen över sockerbrukssamhället Köpingebro. Där ligger villor och skolor varvat med tomma industrilokaler, övergivna tomter där växtligheten återtar herraväldet. Nybroån meandrar sig genom landskapet och Fredriksbergs tidigare öppna betesmark erbjuder nu en tät skogs- och friluftsmiljö. Grustag blandas med överraskande vackra stora boningshus och förhoppningsfullt väntande bråtiga byggarbetsplatser. Ett lila pågatåg susar fram, hästar på ridcentrum låter sig inte skrämmas. För några år sedan genomfördes medborgardialoger som resulterade i en fördjupad översiktsplan. Köpingebro blir inte gentrifierat, men kan vara en god boende- och livsmiljö.
Färden går vidare mot Söderslätt. Välskötta vitkalkade hus med stockrosor växlar med rödteglade koställen, öde hus som ropar ”ta hand om mig”. Oväntade täta träd- och buskbestånd på åkern gömmer jakträtter. Ibland går en byaväg på diagonalen. Då visar sig husen på ömse sidor med gavel på gavel vartefter man rör sig framåt vägen. Spännande och typiskt skånskt. Så ser det t ex ut längs Fjärdingslövs bygata norr om Trelleborg och i Rängs radby öster om Höllviken.
Jag träffar en änka från Västra Tommarp, efter att ha levt sitt liv på en gård känns det inget vidare att nu bo inne i stan, säger hon. Vi bär alla tider, alla åldrar inom oss. Det vi upplevt är lagrat också i den plats där vi upplevt det. Platserna laddas med mänskligt liv.
Arkitektur och stadsbyggnad handlar mest om städer, naturligt nog. Men byarna på Österlen och Söderslätt är laddade med kraft, historia och skönhet, och rör våra hjärtan. Det ska vi värdesätta och vara rädda om. Byggnadsnämnder bör där vara mer uppmuntrande än regelrätta.
Madeleine Brandin
Arkitekt och författare bosatt på Söderslätt
