Peter Lindgren: Kulstötning är i alla fall bättre än att ta livet av sig

Krönika Artikeln publicerades

Jag stegat upp min trädgård tusen gånger nu. Burit järn på vägen tillbaka. Sisyfos framstår som en amatör i jämförelse.

I’m talking about kulstötning. Ifall ni inte alltid läser den här kolumnen kanske ni inte visste det, men det är alltså kulstötning jag sysslar med nu. På dagen stöter jag min kula. På kvällen tittar jag på videor ämnade att göra mig bättre på att stöta min kula. På natten drömmer jag bisarra saker, som att Riddar Kato gör tusen nålar på mig i en busskur, fast det förefaller inte alls ha med saken att göra.

Folk jag sällan pratar med kommer numera fram och frågar mig hur det går med kulstötningen. ”Hur långt kastar du?”, frågar de för de fattar inte att man s-t-ö-t-e-r en kula. ”Nästan 13 meter faktiskt”, kan jag svara och jag ser på de blanka ögonen hur detta inte betyder ett skit för åhöraren. Det är som när någon säger till mig att den eller den bilen har 374 hästkrafter eller 98 cylindrar. Det är referensangivelser rakt ut i Peter Lindgrens aftonsång.

Andra frågar mig varför jag valde att snöa in på kulstötning. De ser framför sig vad min träning går ut på. Att stega min trädgård ett tusen gånger fram och tillbaka, bärande eller kastande (stötande) sju kilo järn. De har förstås förtvivlat svårt att se ett mer poänglöst bortkastande (bortstötande) av en dag.

Vi bär våra drömmar och när vår vilja, fast att verkligheten förnekar oss allt.

Alla känner till myten om Sisyfos. Kungen av Korinth tvingades rulla ett stenblock uppför en kulle i dödsriket. Om han en gång lyckades få upp stenblocket skulle han bli fri, men varje gång han var nära slant han, stenblocket rullade ner i avgrunden och Sisyfos fick börja om. Det var ett evighetsarbete och ett tämligen enahanda sådant. När folk ser mig stöta kula framför sig, ser de Sisyfos.

Den fransk-algeriske filosofen och författaren Albert Camus använde Sisyfosmyten som allegori för den mänskliga existensen och det meningslöst absurda med den. Hur vi bär våra drömmar och när vår vilja, fast att verkligheten förnekar oss allt. Eller så får vi allt vi önskar, bara för att inse hur futtigt det var. Och så börjar vi om i avgrunden igen.

Människan är absurd för hon gör stora planer för en framtid i vilken hon ändå ska dö. Varför önska, drömma eller be om ens något när världen kan kollapsa vilken sekund som helst? Den nihilistiska logikens enda utväg från människans sorgliga existens är självmordet. Tjofaderittan.

Revolten är att erkänna det absurda, för att sedan omfamna det.

När allt kommer omkring kan du syssla med vad som helst – bergsklättring, fridykning, blockflöjtsspeleri eller volontärarbete, idel sysslor som vid blotta anblicken ter sig mer meningsfullt än att förflytta järn från punkt A till punkt B och tillbaka till punkt A – men när Döden kommer för att ta mått på människan var allt bara tingeltangel på en tidslinje. Alla dessa händelser, saker och drömmar kommer att försvinna i tiden, som tårar i regn, för att parafrasera Roy Batty i Bladerunner.

Men Albert Camus var faktiskt inte så här dyster, han var inte nihilist, inte heller är jag. De 13 meter jag stegar fram och tillbaka i trädgården är ett måhända patetiskt försök att skapa mening i en värld utan mening, men om jag gör min uppgift fullt ut, gör jag revolt mot det absurda. Revolten är att erkänna det absurda, för att sedan omfamna det. Det är då livet blir värt att leva, enligt Camus. Om man skapar sig en sfär av mening – om än bara 13 meter i diameter – kan man leva livet fullt ut därinne.

Albert Camus avslutar hela essän om Sisyfosmyten på ett tämligen anmärkningsvärt sätt, med tanke på dess till stora delar dystra innehåll:

”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Så när ni ser Peter Lindgren stöta kula och undrar varför han gör det, måste ni tänka er att Peter Lindgren är lycklig.