Annons
Kultur

Susanne Skogstad skildrar sorgen som aldrig går över

Norska debutanten Susanne Skogstad har skrivit om stor sorg och förlust. Annika Wall läser en roman där orkeslösheten och ensamheten blir tydlig.
Bokrecension • Publicerad 11 november 2019
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Susanne Skogstad skildrar den övermäktiga sorgen efter en död livskamrat.
Susanne Skogstad skildrar den övermäktiga sorgen efter en död livskamrat.Foto: Sturlason

Svartstilla

Författare: Susanne Skogstad

Översättning: Cilla Naumann

Förlag: Wahlström & Widstrand

Genre: Roman

Är det så här det är att bli ensam kvar? Tänker jag när jag läser norska Susanne Skogstads debutroman ”Svartstilla”. De där orden man säger: Vi ska bli gamla tillsammans. Och sedan det som ändå obevekligt kommer: Någon måste dö först och den andra blir ensam kvar med den stora förlusten.

”Svartstilla” är en roman om en stor kärlek som överskuggar allt och när kärleken är borta, finns inget kvar. En gammal änka sitter ensam i huset maken byggt åt familjen och minns tillbaka på livet och saknar maken som stillade det svarta inom henne. Han var ljuset, hon var mörkret. Nu finns bara hennes mörker kvar. Barnen kommer och går och säger på sina olika sätt att hon inte kan ha det så här. Hennes sorg är för stor. Hon borde gå vidare. Men hon vill inte gå vidare, hon vill bara minnas.

Annons

”Svartstilla” är också en roman om makt. De tre barnen har på samma gång förlorat två föräldrar genom moderns ovilja att lämna sorgen bakom sig och barnen har olika sätt att hantera både sin egen och moderns sorg. När modern inte orkar, så tar sig barnen makten och vill att modern flyttar in på ett hem. Den äldste sonen börjar röja ut vad han tycker är gammalt skräp. Hon är inte överens med dem, men hon orkar inte protestera tillräckligt högt. Ingen av dem frågar vad hon själv vill, de ingriper på sitt eget sätt.

”Sorgen gör att man inte kan säga långa meningar, varken andningen eller orden räcker längre”

Susanne Skogstad är född 1992 och debuterar med en roman som har en mycket gammal kvinna som berättare. Jag kan därför tycka att språket blir lite väl högtravande ibland, något som rimmar illa med den effektiva radbrytningen och de korta meningarna, som att Susanne Skogstad prövar ett språk och sätt att skriva som inte helt igenom varken är hennes eget, eller den gamla kvinnans, utan något mitt emellan. En stor del av texten består av korta, ensamma meningar som står på ensamma rader och för min del så trivs jag inte med den typen av läsning av en prosatext. Det blir mer format än innehåll, även om jag kan förstå idén med att radbryta på det viset: Ensamheten och orkeslösheten blir tydligare så; sorgen gör att man inte kan säga långa meningar, varken andningen eller orden räcker längre.

Med det sagt är ändå ”Svartstilla” en av de mest hjärtskärande romaner om sorg och förlust jag någonsin läst. Det är en allt igenom massivt gestaltad berättelse av den som blir ensam kvar: Det som känns i kroppen, orken som tryter, ljuset som försvinner, förlusten som aldrig går över eller som går att ersätta med något eller någon annan. Och den kan gärna läsas som en uppmaning till den som står närmast bredvid en sådan stor sorg att lyssna, vänta, ha tålamod.

Annika WallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons