Trött på allt tomt snack om hedersbrotten
På torsdagen tillsatte regeringen en utredning om att hedersrelaterade brott ska få en egen brottsrubricering, något som L, C, S och MP enades om i Januariöverenskommelsen.
Den som bryr sig om de hedersutsatta gladdes över beskedet, men samtidigt som det är bra kan det betyda att hårda tag skjuts ännu längre fram i tiden om ett annat – redan utrett – förslag om en straffskärpningsgrund kan komma att skjutas åt sidan.
De utsatta förtjänar mer handlingskraft än så.
Tyvärr har politikerna pratat och pratat och pratat i åratal. Det rättsliga skyddet för hedersutsatta har utretts, kartlagts och studerats om och om igen, så vad väntar våra ledande politiker på? En ny utredning kommer att ta år, liksom efterföljande beredning. Under tiden sker brott och unga utsätts. Osedda.
Justitieminister Morgan Johansson (S) har låtit bestämd och handlingskraftig i medieutspel länge. Redan i april 2012 sa han i en intervju att det skyndsamt krävs nya åtgärder i kampen mot hedersrelaterat våld, så han tillsatte en intern arbetsgrupp.
Sen gick åren.
2016 gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att ”den lagstiftning som anknyter till hedersrelaterade brott bör ses över”.
Några månader senare meddelade Johansson (S) med myndig ton att: ”Domstolen ska se strängare på om de brotten begåtts med hedersmotiv”. Regeringen ville ”skärpa straffen för hedersrelaterade brott mot kvinnor” och ministern sa att man skulle utreda saken.
I mars 2017 tillsattes så en utredning. Juristen Mari Heidenborg fick i uppdrag att bland annat undersöka om det finns behov av åtgärder i syfte att säkerställa ett starkt skydd mot brott med hedersmotiv.
Justitieministern fortsatte att låta. I juni 2017 sa han: ”Vi bör sända tydligare signaler om att vi ser allvarligt på det här från statsmakternas sida”. Polis och domstolar måste agera tuffare” (Aftonbladet).
Och när Heidenborgs utredning till slut presenterades förra sommaren föreslogs att ”en särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv införs genom en ny punkt i 29 kap. 2 § brottsbalken”. Frågan bereds nu och skulle kunna bli lag nästa år, enligt beräkningar från Moderaterna.
Men när justitieutskottet tog ställning till förslaget i april röstade S märkligt nog emot.
Det fick Johan Forssell från Moderaterna att ryta: ”Tyvärr vill en majoritet i riksdagen säga nej till motionen med hänvisning till Januariöverenskommelsen. Där framgår att denna straffskärpningsgrund ska utredas under nästa år och bli lagstiftning först 2022. Något som redan har utretts ska alltså slängas i papperskorgen med motiveringen att det ska utredas igen” (Expressen 11/4).
Så varför? Varför snackas det så mycket och görs så lite? Varför framstår politikerna som enormt bekymrade och bestämda i tidningen, men så tafatta i riksdagen?
Svaret är delvis att det handlar om två saker: dels en särskild straffskärpningsgrund i en redan befintlig lag, och dels en egen brottsrubricering – som är något mer långtgående. Den ena utreddes fram till förra året och den andra ska utredas nu (enligt Jöken ska även den förra utredas igen).
När jag talade med Heidenborg menade hon att är det svårt att göra båda; det kan bli rörigt för domstolarna. Johansson förklarade att S röstade nej till särskild straffskärpning i april då man väntar på beredningen, men det kan mycket väl bli så att man i stället inväntar den nya utredningen innan man agerar.
Det vore negativt. Det finns sällan enkla lösningar, men ju längre man vrider och vänder på svåra, desto fler drabbas utan att förövarna får adekvata straff.
Lagstiftarna bör sluta sitta i sammanträde och agera bäst de kan i den bistra verkligheten. Alla de utsatta uppskattar säkerligen att de gör lite i stället för ingenting. För den som lider är varje dag värdelös – och varje steg värdefullt.
