Alla vill vara tomte

I Thailand delade militärregimen förra helgen ut glass som propaganda på en lyckofestival för att motivera sitt maktövertag. I Syrien och Irak arrangerar Isis lekdagar för barnen med glass och uppblåsbara rutschkanor.

I Sverige delar politikerna i stället ut paket som ”äldreboendegaranti” och ”Sverigebygget”. Partierna lovar mer i plånboken, mer bidrag, mer skattesänkning, fler utbildningsplatser, höjd a-kassa. De fjäskar och lockar. Det är rena rama julafton.

Hur hamnade vi i ett politiskt landskap som mer liknar tillvaron den 24 december runt Kalle Anka än ett liv ihop? När blev politiken så visionslös? Så inriktad på tillfälliga insatser, snarare än högtflygande drömmar och djupa värderingar. När blev det så?

Moderaternas vision kallas numera ”arbetslinjen” och med den har de tänkt att vi ska entusiasmeras. Lycka till. Att arbeta för att staten ska få finanserna att gå ihop är en dröm få delar; kopplingen till den egna tillvaron blir för otydlig. De rödgröna å sin sida kan knappast enas om sin vision. På ena sidan finns de som helst inte vill arbeta alls, utan bara spendera pengar, på den andra metallaren som tyst lommar lagom långt efter alliansen.

I trianguleringens tidevarv talas med förakt om blockpolitik. Stefan Löfven tror inte på sådan; den är ”fördummande”. Alliansen har lyckats, men kanske missgynnat de fyra partierna vars särdrag kompromissats bort.

I stället trängs de flesta partierna i mitten och lägger ungefär likadana förslag. Fler lärare i skolan (Fp). Fler lärare i skolan (S). Fler lärare i skolan (C). Fler lärare i skolan (Mp).

Nog kan man tycka att dagens paketutdelande är en smula desperat och lismande, lite som TV-shops hetsförsäljning. Man ropar ”och så slänger vi dessutom in ett extra 40-punkts-program för landsbygden.” ”Du får inte bara liberalism utan även feminism!” ”På köpet: 300 miljoner till lanthandlar”. Orsak oklar. De flesta reformförslag motiveras med att de är bra för jobben, men det känns tekniskt.

Författaren Simon Sinek har undersökt vad som gör varumärken framgångsrika och funnit att den som inte bara svarar på frågan ”vad” man erbjuder utan dessutom besvarar frågan ”varför” – når längre än andra.

För exempelvis Apple handlar det om att man säljer datorer, men Steve Jobs hade hela tiden därutöver ett djupare syfte: att utmana status quo, tänka annorlunda. I politikens värld kan det handla om att inte bara sälja ”Folkpartiets skola” och göra det med Jan Björklunds pekande med hela handen, utan att aldrig tappa fokus på att målet är att frigöra barn från eventuella hinder livet lagt mellan dem och deras fulla potential.

Den som vet varför man finns, agerar, tycker, skissar på utspel och så vidare kommer att göra det med en annan energi än den som skickar ut avdrag och bidrag hit och dit, till den för dagen mest attraktiva målgruppen. Sådant blir bara själlöst.

När ”femte jobbskatteavdraget” kom var det nog många som gäspande undrade om uppföljaren kunde mäta sig med originalet. Det är ju sällan det blir så. Det är sällan ”Polisskolan 12” håller måttet, och det samma gäller politiska erbjudanden. Publiken blir mätt och går vidare. Kvar står någon och ropar ”men vad sägs om SJÄTTE jobbskatteavdraget”?

Det fanns en gång en visionär idé bakom jobbskatteavdrag och företagsvänlig näringslivspolitik. Idén handlade om att ett gott samhälle drar en gräns mellan privat och politiskt, och låter människor i större grad välja sin egen väg, utifrån eget huvud.

Men på vägen framställdes skattesänkningarna som en gåva till dem som hade ett jobb. De presenteradesinte som att människor skulle få behålla sina egna pengar, utan som att de fick några hundralappar av alliansen i present. Som de skulle bocka och buga för, skicka tackkort.

Till del är medierna att beskylla för det politiska dödläge som råder, där de allvarsamma, seriösa partierna blivit sådana byråkrater att väljarna vänt sig till mer lattjo enfrågedito eller radikala rörelser. Politiker får sällan utveckla sina större tankar och visa passion då de intervjuas. I stället kräver journalisterna utspel och nyheter. ”Inte samma gamla tugg om frihet eller rättvisa igen, utan något konkret – en satsning, eller i varje fall en utredning.” Med pennor och mikrofoner tittar de uppfordrande på beslutsfattarna och säger: nå?

Jag tror att det hämmar människor. Ministrar och kommunalråd får aldrig utrymme att stråla och tala i sin egen takt utan att bli bortklippta eller avbrutna. Deras engagemang reduceras till: RUT, FAS 3, YA-jobb.

Ett av mina favoritcitat kommer från författaren Marianne Williamsons och lyder:

”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt starka. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss: Varför skulle jag vara briljant, vacker, talangfull och fantastisk? Men egentligen, varför skulle du inte? När vi låter oss själva lysa ger vi undermedvetet rätten åt andra att göra detsamma. När vi slår oss fria från vår rädsla, frigör vi även andra.”

Andemeningen är att många håller sig själva tillbaka av rädsla för att synas. Att ta plats kan kännas läskigt, så i stället gömmer vi oss bakom ”jag kan inte” – fastän vi djupt där inne längtar efter att få visa hela vårt jag.

Den som törs känna sig stolt över vem den är kommer också att lägga eventuell avundsjuka på hyllan. Den som är tillfreds ägnar mindre tid åt att smutskasta och vara elak, och blir mindre ängslig inför vilken åsikt som gäller den här modesäsongens (feminism, miljö eller kanske grisknorrar?).

När man har sina förslag grundade i en fast värdering törs man visa sig i hela sin glans, i stället för att svänga sig med bling som ”grön skatteväxling”, ”bankskatt” eller ”90-dagarsgaranti”.

Partierna behöver sluta jaga procent i opinionsundersökningarna och finna sina rötter. Sitt ”varför”, sin inre trygghet. När man känner sig själv kommer ens handlingar och utspel att linjera fint, kännas trovärdiga. Då anpassar man sig inte efter opinionen, utan sin egen övertygelse.

Samtidigt behöver vi väljare tänka långsiktigt i stället för att bli bortkollrade av löften om presenter i nutid. Det skulle Sverige må bra av.

Det vore däremot sorgligt om vår demokrati reducerades till en fråga om vem som serverar godast glass. För glass smälter. Och ger hål i tänderna.