I livets eller dödens tjänst?

ººSvenska Läkaresällskapet har nyligen presenterat nya riktlinjer för behandling av svårt sjuka patienter i livets slutskede. Tendensen i riktlinjerna är att sjuka patienter med ett stort lidande ska få större möjligheter att bestämma om man vill bli nedsövd den sista tiden. Enligt förslaget ska grundregeln vara att patienten ska kunna sövas ned, men att patienten ska väckas regelbundet för att kunna lämna sitt samtycke till fortsatt nedsövning.

I Sverige och hela västerlandet har Hippokrates ed, också känd som läkareden, länge varit ett etiskt rättesnöre för läkares verksamhet. I eden lovar läkaren att "icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt". I stället har den västerländska medicinsk-etiska utgångspunkten varit att läkarens uppgift är att förebygga, bota, lindra och trösta. Därför står också "behandlingar" som syftar till att korta människans liv i strid med den västerländska medicinska etiken. Riskerna med sådan dödshjälp är uppenbara; sjuka kan känna sig tvingade att avsluta sina liv för att man tror man ligger andra till last, förvirrade personer kan besluta att avsluta livet trots att man inte förstår innebörden av detta och mer allmänt kan också respekten för människolivets värde antas minska i samhället i stort. Därför tillåter vi inte heller några "dödskliniker", likt de som finns i Schweiz.

Men innebär då de nya riktlinjerna från Läkaresällskapet ett avsteg från linjen att läkaren ska förebygga, bota, lindra och trösta? Nej, det finns en stor och avgörande skillnad. I Läkaresällskapets nya riktlinjer är fortfarande syftet med behandlingen att linda smärta, inte att förkorta livet. Och här går en fundamentalt viktig skiljelinje mellan behandlingar som syftar till att döda och behandlingar som syftar till att lindra lidande, även om bieffekten ibland kan bli att livet kortas. Läkaresällskapets nya riktlinjer bör därför anses ligga i linje med den etik som längre präglat västerländskt tänkande på det här området.

Men det finns trots allt anledning att höja ett varningens finger. Ordföranden i Läkaresällskapets etikdelegation, Niels Lynoe, har öppnat för att "väldigt bestämda patienter" kan få sövas ned till dess döden inträder, utan kontinuerligt samtycke. Även om det uttalade syftet också här är lindring och inte död så innebär samtidigt en sådan praxis en etisk glidning där läkaren medverkar till att patienten i realiteten inte har möjlighet att fortsatt kommunicera. En sådan glidning bör undvikas för att hela tiden säkerställa att syftet med en läkares behandling står i livets tjänst, utifrån patientens samtycke.



Douglas Brommesson är universitetslektor i statsvetenskap.