När särintressen styr forskning och vetenskap

I torsdags krävde Lord Lawson, ordförande i brittiska Global Warming Policy Foundation att utredningen kring Climategate ska vidgas till att även omfatta anklagelserna om att klimatforskare försökt hindra skeptiska eller kritiska vetenskapliga forskningsrapporter att publiceras. Bakgrunden är offentliggörandet i november av tusentals email till och från klimatlaboratoriet CRU i England mellan ledande klimatforskare som visade upp dessa i föga smickrande dager. CRU är IPCC:s hovleverantör av temperaturdata och har i åratal varit mycket ovilligt till att lämna ifrån sig obearbetad temperaturdata, bland annat till den svenske professorn Wibjörn Karlén. Nyligen drabbades IPCC av ytterligare ett PR-bakslag. I sin rapport från 2007 fastslog FN-organet att glaciärerna på Himalayas sluttningar riskerar att vara fullständigt borta om ett par decennier om inte världens koldioxidutsläpp minskas. När indiska forskare påpekade att påståendet var felaktigt drabbades de av IPCC:s färgstarke ordförande Rajendra Pachauris, själv indier, skarpa fördömmanden. Att ifrågasätta påståendena om glaciärerna var enligt honom inget annat än "voodoo-vetenskap". Dessvärre för Pachauri visar det sig nu att uppgiften om glaciärsmältningen ingalunda grundar sig på noggrant granskad vetenskap, så kallad peer-review. Uppgifterna om den dramatiska avsmältningen kom från en artikel i populärvetenskapliga New Scientist från 1999 och var baserad på en intervju med den indiske forskaren Syed Hasnain ytterligare några år tidigare. Till Times i London erkände Hasnain i förra veckan att hans uttalanden inte var baserade på något empiriskt underlag, utan hans egna personliga spekulationer.

Incidenten, genast döpt till "Glaciergate" ute i bloggosfären, utlöste en febril granskning av de underlag som IPCC använder sig i sina rapporter. Dessa utgör sig trots allt för att vara det bästa möjliga vetenskapliga underlaget för politiker världen runt, men har visat sig ha i mer än ett fall ha lutat sig på tendentiösa och spekulativa inlagor från påtryckargrupper och lobbyorganisationer. Bland annat visar det sig att många påståenden om klimatförändringar kopplade till mänsklig påverkan härrör sig från larmrapporter från påtryckarorganistioner som WWF och Greenpeace. Som om inte denna slappa hantering som omvanldar klimatprogaganda till vetenskap skulle vara nog, framkom det också att IPCC lyckat vantolka en vetenskaplig rapport som försökt koppla mänskligt utsläppt koldioxid med förekomsten av naturkatastrofer som orkaner och översvämningar t. I själva verket hade rapporten, som publicerades först året efter IPCC:s förhandstolkning, konstaterat att ingen korrelation förekom.

Den svajiga hanteringen av data och underlag ställer IPCC i ett mindre smickrande ljus, men uppmärksamheten är bra. Länge har det från klimatalarmisterna hetat att det råder fullständig enighet i forskarvärlden om att människans koldioxidutsläpp leder mot en katastrof. Verkligheten – och forskningen – visar sig vara mer komplicerad än så.

Självklart ska vi ta vara på energi och resurser. Men verklig forskning kan bara utvecklas och leva vidare av att teorier ifrågasätts och prövas i öppen debatt. Climategate och IPCC:s politiserade process har visat att konsensus och politiskt styrd forskning är vetenskapens fiende. Det gagnar varken oss själva eller klimatet.