FN:s klimatpanel, IPCC, har efter ett flertal vetenskapliga och PR-mässiga missgrepp under den senaste tiden fått utstå berättigad kritik och granskning. Förhoppningsvis innebär den för organisationen ovana situationen att ifrågasättas en väg bort från aktivism och överdrifter - som inte minst media spelat med i - mot en mer sansad och problematiserande bild av den komplexa klimatfrågan och därtill hörande vetenskap.
De ideliga snöfallen denna bistra vinter har prövat Skåningarna i allmänhet och österleningarna i synnerhet. Efter att ha spenderat fem timmar huttrandes i ett urspårat tåg mellan Gärsnäs och Smedstorp är det kanske därför inte det lättaste att hålla sig för skratt inför påståendet att Sverige på grund av människans koldioxidutsläpp mycket snart har ett medelhavsklimat.
Här brukar vän av rådande klimatordning påpeka att det är skillnad på väder och klimat, vilket är en fullständigt korrekt invändning. Det har dock inte genom åren hindrat otaliga klimatalarm av mer eller mindre vetenskaplig halt att tvärsäkert koppla just väderfenomen som värmeböljor, stormar och översvämningar med den stundande överhettade domedagen.
Presidenten för USA:s National Academy of Sciences, Ralph Cicerone, sade enligt Ekot vid ett seminarium i helgen att IPCC:s ledning inte gjort tillräckligt för att vinna tillbaka förtroendet efter avslöjandena om felaktiga fakta och att personer i ledningen kan behöva bytas ut. "Jag tror att allmänheten behöver se kraftfullare handling. Avgörande förändringar i hur IPCC är uppbyggt, kanske också när det gäller personer i ledningen", sade Cicerone, själv med ett förflutet som klimatforskare.
Hundratals email kom i höstas på drift från ett engelskt klimatlaboratorium och avslöjade de tidigare närmast helgonförklarade klimatforskarna som fallna åt samma långsinta revirpinkande som så många andra akademiska inrättningar.
Efter detta så kallade Climategate kom för klimatforskningen och IPCC en lång räcka andra besvärande avslöjanden slag i slag. Uppgiften att Himalayas glaciärer kan vara borta inom 35 år visade sig inte vara synad i den noggranna process av expertgranskning, så kallad peer-review, som IPCC hävdar ligger som bas för dess förutsägelser. I stället var uppgiften en produkt av en enskild forskares spekulationer. Uppgifter i IPCC:s rapporter har också visat sig härstamma från internationella miljölobbyorganisationer som Greenpeace och WWF. Kopplingar av mänskligt producerad koldioxid med torka i Afrika, havsytans nivå och orkaner har också visat sig vara långt ifrån ovedersägligen vetenskapligt bevisade. Inte ens den förmodligen lättkontrollerade uppgiften om hur stor del av Nederländerna som ligger under havsytan lyckades bli korrekt, utan överdrevs kraftigt.
I en skriftlig intervju med anrika BBC medgav nyligen den ledande klimatforskaren Phil Jones, vars University of East Anglias Climate Research Unit de avsigkomna emailen stammar från, att klimatforskningen var långt ifrån enig om koldioxidteorin och medgav att jorden mycket väl kan ha varit varmare på medeltiden än idag och att ingen global uppvärmning har kunnat uppmätas de senaste femton åren.
Riktig forskning bygger på att öppet pröva, ifrågasätta och ompröva ett empiriskt material. Intervjun med Jones och de många frågetecknen kring IPCC:s rapportmaterial är två tydliga tecken på att det också krävs en mer ifrågasättande och prövande journalistik i media kring klimat och klimatforskning. Idag sker mycket rapportering på klimatalarmisters, lobbygruppers och partiers villkor. Det gynnar ingen utöver de särintressen som allt för ofta lyckats med att plantera klimatlarmet för dagen.
Och det är lika förödande för medias trovärdighet som för det nu skamfilade IPCC:s