Två decennier efter kommunaliseringen av skolan är ett återförstatligande på
tapeten. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har i dagarna tillsammans
med Lärarnas riksförbunds Metta Fjelkner krävt just detta i en debattartikel
i Svenska Dagbladet den 15 mars. Som en intressant detalj i sammanhanget kan
nämnas att Fjelkner och Björklund lockar med förbättrade lärarlöner. Det var
händelsevis just vad dåvarande skolminister Göran Persson lockade med 1989
då skolan avstatligades.
Lite som av en tanke sammanföll debattartikeln i tiden med en intressant
nyutgiven antologi – "Kommunaliseringen av skolan Vem vann –
egentligen?" (Ekerlids). Under redaktörskap av den kunnige före detta
politiske reportern och S-tjänstemannen
Christer Isaksson kommer några
namnkunniga politiker som var med att fatta beslutet till tals.
Tillbakablickarna till det sena 1980-talet görs givetvis ur skribenternas egna
perspektiv. Somliga, som
Socialdemokraten Bengt Silverstrand, är klädsamt
självkritiska. Andra, som förre skolministern
Ylva Johansson och
riksdagskollegan
Ingegerd Wärnersson skyller hela misslyckandet med
kommunaliseringen på regeringen
Carl Bildt. Som händelsevis kom till makten
först två år efter beslutet.
Såväl förre finansministern
Kjell-Olof Feldt och förre chefredaktören i DN
Hans Bergström lyfter fram friskolornas roll som broms på utförsbacken –
åtminstone teoretiskt. En privat driven friskola på orten leder till att de
kommunala skolpolitikerna skärper sig av den stimulerande konkurrensen,
menar till exempel Feldt.
En som talar direkt för motsatsen är ordföranden för bun i
Simrishamn,
Carl-Göran Svensson. "Det är som att jämföra äpplen med päron.
Friskolan är attraktiv och har fulla klasser medan den kommunala får slå
ihop klasser och ha b-form för att eleverna ska räcka", säger
han i en intervju i dagens
YA. Det ska i sammanhanget noteras att Svensson
satt sina egna barn i friskola och att de omtalade b-klasserna han nämner är
följden av den byskolelinje han själv står för.
Lärarnas
Riksförbunds Metta Fjelkner konstaterar i debattboken att
kommunaliseringen aldrig utvärderats, vilket är anmärkningsvärt med tanke på
vilken genomgripande förändring skiftet av huvudmannaskapet innebar. En
annan intressant observation som framförs av bland annat självaste
FP-ledaren
Jan Björklund är skiftet från att staten haft utbildning för
ögonen till den kommunala fixeringen vid omsorg, ett dåligt recept för att
genomföra
Olof Palmes vision om skolungdomen som landets "spjutspets
in i framtiden."
Ett återförstatligande av skolan lär bli komplicerat. Det är heller inte
säkert att det varken skulle råda bot på de problem som uppstått efter bytet
eller lösa de problem den skapat.
Förre skolministern och blivande statsministern
Göran Perssons osaliga
politikerande svävar över de flesta av de utmärka och intressanta texterna,
oavsett om de är för eller emot. Tydligast blir det då Jan Björklund
påminner oss om Perssons egna ord i den proposition som ledde fram till
kommunaliseringen: "Vi har en bra skola som hävdar sig väl i
internationella jämförelser." (prop 1989/90:41)
Varför man då skulle utsätta den för en uppslitande omorganisation som aldrig
utvärderats och som till och med dess arkitekter ställer sig mycket
tveksamma till är därför en gåta.