En arbetsmarknad som värnar Sveriges välfärd

Globaliseringen innebär ökad samverkan över gränserna. Det är i grunden positivt, även om många ser rivna gränser som något obehagligt, särskilt om det innebär fri rörlighet för arbetskraft. Då ökar ju konkurrensen om jobben, vilket skulle kunna leda till att det egna reviret hotas. Så resonerar åtminstone några fackliga organisationer, som LO.

Egentligen finns det goda skäl att resonera tvärtom. Genom att möta globaliseringens utmaningar tillsammans med andra länder får vi lättare att hitta de rätta lösningarna, som gynnar oss alla. Bättre förutsättningar för arbetskraftinvandring stärker exempelvis vår egen konkurrenskraft, samtidigt som det bidrar till att sprida välstånd och kunskap.



Sverige har en lång och god tradition av att möta förändringar. En orsak är "den svenska modellen", där arbetsmarknadens parter är aktiva. Historiskt har företag och fack bejakat strukturomvandling i stället för att skydda olönsamma företag. Den senare tidens debatt kring statens ansvar för bilindustrin visar, om inte annat, att modellen delvis har spårat ur. Eller snarare, insikten om att staten ska bejaka framväxten av nya företag i stället för att subventionera gamla och illa fungerande, har gått förlorad.

Lägg till detta en förlorad maktbalans på arbetsmarknaden där trygghet i den nuvarande anställningen prioriteras framför trygghet i förändring. Lagen om anställningsskydd är en chimär om den försvårar för företagen att anpassa sig och skapa lönsamhet. Regeln om sist in först ut blir meningslös om den innebär att alla kastas ut – och att ingen har förberett sig för något nytt.

Det finns inga garanterat eviga anställningar. Alla kan bli av med jobbet. Därför måste trygghet i stället skapas genom förbättrad omställningsförmåga. Här har både företagen och den enskilde ett ansvar.

I Globaliseringsrådets slutrapport Bortom krisen (Ds 2009:21) är frågan om omställningsavtal och kompetenskonton följdriktigt central. Med sådana blir ett livslångt lärande mer naturligt, särskilt om det kompletteras med en bättre inkomstförsäkring vid arbetslöshet än i dag. Taket i arbetslöshetsförsäkringen är internationellt sett lågt.

Stridsfrågan i denna del handlar mest om i fall det är den enskilde som ska spara till sin egen kompetensutveckling, eller om företagen ska göra det. LO vill föga förvånande ha kollektiva lösningar, men så anser man heller inte att frihet för arbetstagarna kan vara kopplat till hur stor del av den egna lönen de själva får råda över. Detta borde dock inte tillåtas lägga hinder i vägen för en konstruktiv lösning.



Den svenska arbetsmarknaden fungerar överlag väl. Det ska man inte sticka under stol med. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor är högre än i jämförbara länder, liksom andelen äldre. Konfliktdagarna är få.

Ifråga om flexibilitet är Sverige däremot ett medelmåttigt land. Det största problemet är svårigheten för dem som hamnar i utanförskap att komma tillbaka till ett jobb. I Sverige är det i allmänhet också svårare än i jämförbara länder för ungdomar och invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden.

Om den framtida välfärden ska kunna värnas måste fokus därför flytta från enbart falsk, individuell trygghet i anställningen till konsensus om sambandet mellan individuell trygghet och större flexibilitet.