När fotbollenslickar makten

ººPrecis 100 dagar innan Uruguay möter Frankrike för att sparka igång VM i fotboll 11 juni, vandrar jag i Kapstadens sköna nya stadium för upp mot 98 000 människor, smeker gräset med min hand och noterar att press och polis råkar dela korridor i denna vita jättebalja, skrivarbåsen ligger jämsides med poliskontor och gallerceller.

Det liknar en tanke, den om maktens, mediernas och idrottens täta ömsesidighet. .

Än en gång ska sporten och dess rapportörer hjälpa till att lyfta en stad, ett land, ett parti och dess ledare som OS skulle lyfta Beijing och Kina, kommunistpartiet och dess pragmatiskt diktatorer. Innan allt blev ungefär som förut, ungefär samma ofrihet, samma långa sega semikapitalistiska väg till demokratisk normalitet som innan. Likväl ett lyft.

Och nu VM i fotboll i en stad av yppersta skönhet och svidande klasskillnader, i ett land som 20 år efter Nelson Mandelas frisläppande söker en ny roll i världen sedan utstrålningen av hans försonlighet, frihetskamp och öppenhet klingat av under Mbekis fega acceptans av Zimbabve och en bisarr förnekelse av hiv-katastrofen, 1000 om dagen dör i aids.

Och nu dags för president Jacob Zuma, nyss med sin senaste unga fru på statsbesök i Storbritannien för att tvätta bort en aura av polygami och oansvarig sexualitet, en solkig erinran om ett Afrika som ännu inte omfamnat moderniteten. Vad har då VM med detta att göra?

Åtskilligt. För Sydafrikas 50 miljoner invånare är värdskapet för kontinentens hittills största idrottsevenemang av oändligt mycket större betydelse än nånsin supermakten Kinas demonstration. VM i fotboll ska bli det slutliga beviset att hela Afrika tagit steget in i de globala finrummen.

Och glansen kommer då att falla på månggiftesmannen i Pretoria, stamhövdingen Zuma i hans megahydda och hans härskande ANC-parti. Det handlar inte blott om det perfekta arrangemanget som sådant, ett stadium för över 3 miljarder och en storskalig upprustning av flygplats, sjukhus, transportsystem, vägar och offentliga platser där upp till en halv miljon inresande VM-entusiaster förväntas glädjas, svettas och berika staden!

Och den fullständiga tänkta lyckan är givetvis att det sydafrikanska landslaget Bafana Bafana ( deras "Tre kronor") ska ta hem segern. Om än ingen ingen majoritet drömmer så djärvt tror nästan 9 av 10 i en enkät att Afrkas första VM ändå blir en succé.

Då vill det till att blickarna riktas så lite som möjligt åt annat än fotboll och soliga vatten mot t ex det faktum att mäktiga FIFA tjänar miljarder på spelen, priset för ömsesidigheten. Man får söka glömma att i den vällustigt vitala Kapstaden ännu en halv miljon människor saknar anständig sanitär standard,typ wc, att brottsligheten är rekordhög och att landets enorma sociala omfördelningsprogram kapsejsat.

Under Mbeki köpte staten Sydafrika upp 5,9 miljon hektar mark, allt i syfte att omfördela vad den vite mannen tillskansat sig till landets svarta moraliskt rättmätiga ägare. Nu visar det sig att 90 procent av de nya gårdar som skapades misslyckats gravt – de genererar varken skördar till sina ägare eller jobb och skatteintäkter till staten.

Och värst av allt – en ny omfördelning sker: på nytt köps afrikansk mark upp av främlingar, utländska exploatörer.

Så äger mitt framför våra ögon en politiskt laddad förändring rum av en historiskt grymt ironisk innebörd som glädjen inför VM helt kan ha svårt att dölja. Men som ännu en tanke som liknar en händelse invigs VM-stadium rent tekniskt redan den 22 mars på ett mer än symboliskt vis. På internationella bönedagen möter 68.000 deltagare upp för att bedja ihop. Låt oss hoppas på en extra bön att VM i fotboll ska markera den vändpunkt för Sydafrika som landet så innerligt behöver.



Bertil Torekull, publicist och författare, Brantevik