Opinion

Centern som god pralin

Opinion Artikeln publicerades

För ett par månader sedan handlade den svenska politiska debatten om riksdagspolitiker som skrek ”babbe” och ”hora”, för att sedan beväpna sig med järnrör. Nu handlar den om ett parti som tagit fram ett till vissa delar kontroversiellt idéprogram.

De som värnar om demokratin borde välkomna den förflyttningen av fokus, även om medierna har en tendens att gå över till det politiska maktspelet istället för att intressera sig för det ideologiska innehållet.

För ett Centern som haft det svårtolkade ”ekohumanism” som epitet är det avgörande att hitta något fastare att utgå ifrån. Centerns vilsenhet och sökande efter en identitet bortom att vara en folkrörelse med allt mindre folk, illustrerades väl av 1990-talet. Olof Johansson trampade i Öresund emot broförbindelse och regional utveckling i Skåne, EU-omröstningen kampanjades med kompasslösa ”Nja till Europa” och Lennart Daléus utropade på 1998 års valaffischer ”Det är jag som är Lennart”. Centern var inte. Och var Centern så var Centern emot.

Identitetslöst är intedet nya förslaget till idéprogram. För det första skaffar sig Centern här en ideologisk stämpel som ”liberalt, decentralistiskt parti”.

Att koppla ihop liberalism och Centern är långt ifrån självklart. Partiet har en del historisk barlast. 1933 hette det i partiprogrammet: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Det är inte helt rättvist att läsa det utdraget med dagens ögon, men de förekommande bruna dragen har varit besvärande för Centern sedan dess. Den latenta sjukdomen har emellanåt blommat upp, som i Sjöbo under folkomröstningskonflikten. Först på senare år har partiet, bland annat genom att finansiera boken Skuggor av ett förflutet av journalisten Anders Björnsson, vågat göra upp med de besvärande delarna av arvet.

När Centerns kritiserade idéprogramsgrupp nu gått så långt från 1933 års partiprogram att det är gränslöshet som gäller för statens förhållande till människor, såväl geografiskt som privatmoraliskt, är det inte tid att skratta åt Centern. Det är tid att ta partiet på allvar. I programmet finns en del att älska, en del att ifrågasätta och en del att göra tummen ner för. Men det vill något.

Att Centernär delat behöver ingen tvivla om. Medan Centern historiskt förknippas med landsbygd och regionalstöd kopplas liberaler ihop med storstad och tillväxtoptimism. Öjafödde Axel Pehrsson-Bramstorp, under kort tid statsminister och sedan jordbruksminister, framhålls för övrigt av Centerpartister till vänster som en av dem som genom sitt partiskifte från Liberalerna till Bondeförbundet tog avstånd från marknadsliberalismen.

Men när Centern 2011 valde Annie Lööf till partiledare kunde ingen vara omedveten om vad hon stod för. Under Maud Olofsson hade Centern förflyttat sig politiskt och betonade näringslivets vikt och att landsbygdens framtid låg i att ta tillvara på kraften och företagsamheten hos människorna där. Näringsdepartementet blev Centerns domän lika självklart som landsbygdsdepartementet. Att Annie Lööf såg framför sig att göra Centern än mer marknadsvänligt kunde ingen politiskt medveten missa, och man får anta att Centerns egna medlemmar och aktiva har ett visst sådant samhällsintresse.

När Centern nubrottas internt kan man ta det som ett tecken på kris. Men det är i så fall en utdragen kris. Man kan också tolka det som ett hälsotecken. Att Centern tar sin politiska roll på allvar, att partiet faktiskt ska vilja något mer än att bara sitta vid makten. Att partiets idéprogramgrupp definitivt drar ur det sämsta av sin historia och fyller på med budskap om frihet, gemensamt ansvar och tolerans gör en betydligt godare pralin. Det vore synd att låta den gå direkt i soporna.