Annons
Nyheter

Fritt fram för knarket?

Jag vistades 1988-89 ett år i Afghanistan som chef för FN-observatörer. Uppdraget var inte särdeles komplicerat. Det fanns tid att utforska Kabul och bygga upp ett kontaktnät.
Nyheter • Publicerad 5 augusti 2010

Spindeln i nätet var Kabuls störste matthandlare, Abdul Washir Noorsheer. Jag åt ofta lunch i hans affär till ömsesidig glädje. Han kunde visa upp en livs levande FN-överste för sina vänner och jag fick föra många intressanta samtal. Kanske borde jag skriva en bok med titeln "Matthandlaren i Kabul."

Men att hinna "förstå" Afghanistan under det år jag hade på mig var omöjligt. Alla västerlänningar i Kabul rörde sig på ytan, okunniga om vad som fanns på djupet. I alla uppdrag jag senare genomfört, har fredssoldater och hjälparbetare haft samma förutsättningar. De kommer nya och gröna, stannar 6 månader, lever mest tillsammans med kolleger och reser hem innan de ens sett strukturen av de problem de kom för att hantera. Men Afghanistan har varit det svåraste landet att greppa. Tjugo år senare har inget ändrats utom namnen på dem som agerar, i vissa fall inte ens det. Flera av krigsherrarna finns kvar och sprider ännu död omkring sig.

Annons

Men några drag i afghansk politik går trots allt att urskilja. Grundläggande är knarktrafiken. Det är ledarna inom den pakistanska armén och säkerhetstjänsten som styr och tar hem miljardvinsterna. Under dem finns detta stora nätverk av bönder som odlar, krigsherrar som kontrollerar, bearbetar och transporterar till de instanser som för knarket vidare ut i världen. Alla fruktar att en amerikansk militär seger skulle frånta dem kontrollen. Alltså reinvesteras en del av knarkinkomsterna via krigsherrarna som rekryterar och betalar unga män för att slåss mot de utländska förbanden. En fred är inte möjlig så länge USA inte i praktiken ger knarkhanteringen fri lejd. Det skulle kanske förmå vissa krigsherrar att låta sina "talibaner" tills vidare bli fredliga. Huruvida de också skulle kunna kontrollera religiösa fanatiker är dock mer tveksamt eftersom salighet kan vara viktigare än pengar. Man kan notera att Natoförbanden i år har lämnat opiumodlarna i fred. Kanske försöker USA öppna för en överenskommelse där knark mot fred är en ingrediens och löften till afghanska och pakistanska toppfigurer om nya och stora inkomster från framtida gruvinvesteringar likaså. Men det är nog svårt att göra överenskommelser som håller någon längre tid. I maktens nätverk rör sig hela tiden grupper som köper och säljer allianser som det bäst passar dagsläget. Ju mer politiker och allmänhet i USA inser vad som pågår i Afghanistan, desto starkare växer kraven på att lämna landet. Därför är det en smula förvånande att vår regering fortfarande talar om vårt eget engagemang med en högst rosenkindad optimism.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

SAXO
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons