Carl Bildts paradoxer

Att det inom regeringen finns motsättningar i utrikespolitiken är uppenbart. Dessa spänningar vädras inte alltid offentligt. Men det är ingen hemlighet att till exempel Bildt och Birgitta Ohlsson (FP) har olika uppfattningar om Israel eller om betydelsen av att Sverige internationellt står upp för mänskliga rättigheter. Klyftan blev tydlig när den gamle folkpartiledaren Per Ahlmark nyligen i sin memoarbok Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis) angrep Bildt och hyllade Birgitta Ohlsson.

Det påstås ibland att Fredrik Reinfeldt gjort Carl Bildt till utrikesminister för att desarmera en potentiell kritiker. Om gammelmoderaten Bildt tar hand om utrikesfrågorna låter han bli att kritisera de nya Moderaternas inrikespolitik, är tanken. Samtidigt kan man notera att det finns klara likheter mellan de två, båda är realpolitiker som har gjort ideologilösheten till ideologi.

Bildt var under 1980-talet en skarp kritiker av Sovjetkommunismen. Och han tog tydligt ställning under Gulfkriget 1991. Sedan dess har han alltmer fjärmat sig från en liberal syn på utrikespolitik. Det är dock inte helt klart vad som har kommit istället.

Bildts synsätt har ibland jämförts med den gamle amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, realpolitikens nestor. Och förvisso finns det likheter. Men jämförelsen bör inte drivas för långt.

Kissinger är en pessimist, som nostalgiskt tittar tillbaka på 1800-talets europeiska stormaktspolitik.

För denna pessimism kritiserades han i Francis Fukuyamas berömda bok Historiens slut och den sista människan (1992). Fukuyama menade att historien har en tydlig riktning, att demokrati har visat sig vara det bästa samhällssystemet och kommer att införas i allt fler länder.

Bildt har en del gemensamt med Fukuyama. Också han är optimist, och han är på många sätt deterministisk i sin historiesyn. Hans närmast religiösa tro på internet är berömd, liksom hans entusiasm inför e-post, bloggning och twitter. I Bildts språkbruk innebär förnyelse nästan alltid något positivt, medan bakåtsträvande och reaktionär är negativa uttryck.

Samtidigt är Bildt, lite paradoxalt, en person med ett stort intresse för historia. Vilket värde har då historien om nuet alltid är bättre än det förflutna och framtiden med nödvändighet bättre än samtiden? Det är frågor han gärna kunde utreda vid tillfälle.