Medlöperiets problematik

I samband med den svenska premiären skriver Erik Helmerson i Dagens Nyheter (28/10) om Hergés nazism. Han kommer fram till att Hergé snarare var opportunist än nazist. Och så varnar han för att fördöma. Hur hade man själv förhållit sig om man prövats? Gett upp vardagens bekvämlighet för att lägga sig i skogsbrynet med ett gevär?

Det är naturligtvis en befogad maning till ödmjukhet. Moralen är dock lika för alla. Höll man inte måttet blev man väl tvungen att fördöma sig själv. Moralen ändras inte av att man sätter in sig själv.

Distinktionen mellan nazist och opportunist är betydelsefull, men det finns två andra distinktioner med moralisk relevans att göra. De första är mellan dem som såg vad nazismen var och gillade det och de som på någon punkt och i någon mån missförstod nazismen. Den som inte såg att antisemitismen var det centrala, som mera tog fasta på nationalismen, folkligheten, moralkonservatismen. Som, kort sagt, hade en idealiserad bild av nazismen. Ideologisk förblindelse som skapade en viss förljugenhet.

Distinktionen kan vara svår att göra, jag medger det, men är inte ointressant. Man måste vara närmast idiot för att inte se hur besatta nazisterna var av antisemitismen och blundade man där tyder det väl närmast på att man själv var en sorts mildare antisemit. Man accepterade nazismens antisemitism trots att man själv inte ville gå fullt så långt.

Större relevans än när det gäller nazister har denna distinktion när det gäller de svenska sextiotals maoisterna. Man såg sin egen präktighet och inskränkthet – moralkonservatismen, den romantiska folkligheten, nationalismen – hos den kinesiska regimen. Demonin såg man knappast.

Intressantare och mer avgörande är den skillnad som finns mellan olika slags opportunismer. Och det är en distinktion med stor relevans för svensk undfallenhetspolitik under andra världskriget. Det är nämligen stor skillnad mellan att inte våga göra motstånd (läs: bevara freden) och att samarbeta med och profitera på ondskan. Det ter sig moraliskt i sin ordning att Sverige sökte bevara freden och det var nog mer konstruktivt än en mer heroisk hållning. Men att i nationell egoism samarbeta med tyskarna, göra goda affärer, acceptera tyskvänlighet och låta centralt placerade tyskvänner hållas – ja, se det är faktiskt en helt annan sak.

Och det må vara Hergé förlåtet att han inte gjorde motstånd. Han var redan ett etablerat namn, så till skillnad från Zara Leander och Kristina Söderbaum, gjorde han inte karriär genom att hålla sig väl med nazisterna. Men det är klart att han som populär seriekonstnär förgyllde deras regim. Att avstå från detta är något helt annat än att riskera liv och lem. Och då blir den stora samvetsfrågan för oss andra inte fullt så dramatisk. Skulle jag kunna avstå från att leva gott för att slippa tjäna ondskan?