Historiskt steg för euron

Tidigt i fredags morse stegade 27 regeringschefer ut ur ännu en nattmangling i Bryssel, ännu ett av dessa kristoppmöten som utmålats som ”avgörande” för euro­samarbetet, men som faktiskt var det denna gång. Man hade samlats för att rädda euron och när man gick ut hade man kommit en bit på vägen.

Tyskland och Frankrike, som tagit på sig rollen att leda både EU och eurozonen, ville få en lösning på eurokrisen genom att binda EU:s medlemsstater till strängare finanspolitiska regler, en gemensam budgetpakt, i ett nytt EU-fördrag. Reglerna skulle förbättra den gemensamma kontrollen över medlemsländernas statsbudgetar, för att undvika liknande skeenden som i Grekland. I praktiken skulle budgetpakten, något förenklat, låsa medlemsländerna till Tysklands finanspolitik.

Dessa krav kunde inte Storbritannien gå med på och för första gången i EU:s historia utnyttjade man sin veto­rätt och stoppade fördraget.

Därför fick EU-länderna för första gången upprätta ett helt mellanstatligt avtal, det vill säga utanför EU-samarbetet, för att upprätta budgetpakten. Toppmötet i Bryssel innebär både att EU i praktiken splittras i olika delar, men också att man tvingas till nya former för samarbete – utanför EU:s ramverk – något som det nu gällande Lissabonfördraget faktiskt medger.

Genom sitt veto visade Storbritannien att man inte är redo att samarbeta med EU:s andra länder för att lösa krisen. Sverige har valt en mjuk­are väg, där man anser att eurozonens länder visst får använda sig av EU:s institutioner för att lösa krisen, så länge man inte tvingar länder utanför euron att ansluta sig.

Fredagens lösning är ett stort steg på vägen mot att rädda euron. Förhoppningsvis kommer det att bli avgörande för ett uppnå ett bättre fungerande eurosamarbete. Men de nya reglerna kommer bara att verka långsiktigt och inte hjälpa till exempel Italien eller Grekland att klara sina finansiella kriser omedelbart.

Det är också ett historiskt steg mot mer europeisk integration. Traditionellt har medlemsstaterna haft ensamrätt på utformningen av finanspolitiken. Men en mer gemensam finanspolitik är ett naturligt komplement till en gemensam valutapolitik, och därför var fredagens överenskommelse till viss del en naturlig utveckling av euron.

Men fredagens beslut innebär också att splittringen i Europa förstärks mellan den majoritet länder som vill fördjupa EU-samarbetet och den minoritet som är emot en sådan utveckling. Det nya ”utbrytarfördraget” utanför EU-samarbetet var en nödlösning.

Konturerna växer fram av ett nytt ”kärneuropa” runt axeln Tyskland-Frankrike, utan Storbritannien och kanske även utan Sverige.