Vladimir Putins tappade ansikte

”Massiva och effektiva gatuprotester blev för exakt ett år sedan plötsligt det som definierar vår tid”, skrev tidningen i torsdags.

Efter de omskakande revolterna i Mellanöstern och protestvågorna som dragit över Europa och USA är det inte svårt att hålla med. Och förmodligen kommer nyhetsåret även att avslutas i protesternas tecken.

På själva julafton, den 24 december, planerar ryska oppositionella en ny stor demonstration i centrala Moskva, för att protestera mot det omfattande valfusket i det senaste parlamentsvalet.

Jag var på plats i Moskva för ett par veckor sedan när valet genomfördes. Demokratibiståndsorganisationen SILC hade ordnat så att en grupp journalister fick besöka vallokaler och partikansliet. Jag har varit i Ryssland flera gånger förut, men sällan har ett besök gett så blandade känslor – nedslagenhet och upprymdhet om vartannat.

Att på nära håll få se det utbredda och uppenbara valfusket, orkestrerat av Vladimir Putins parti Enade Ryssland, var djupt upprörande.

Samtidigt fanns ett hopp om förbättring. Det är uppenbart att stämningen i landet är på väg att förändras. Korruptionen bland makthavarna i Kreml har börjat sticka vanligt folk i ögonen. Allt fler ryssar tappar respekten för Putin och hans anhang.

Dels har det att göra med den framväxande medelklassen – det finns en allt större grupp välutbildade, relativt välbeställda ryssar som har rest och lagt märke till hur livet fungerar i andra delar av världen. De får dagligen bevis på hur näringslivet saboteras och vardagslivet försvåras av mutor och korruption.

Dels är det internets förtjänst. Ryssland gick nyligen om Tyskland som landet med flest internetanvändare i Europa – nu har över 50 miljoner ryssar internet. Tack vare den utvecklingen finns äntligen ett alternativ till den statskontrollerade televisionen. Politiskt intresserade ryssar kan läsa bloggare som beskriver en verklighet de känner igen sig i, och hittar nya sätt att samlas och organisera sig.

Det sägs ibland att ryssarna inte vill ha demokrati – att de på grund av sin historia föredrar starka ledare. Och visst är den ryska demokratirörelsens utmaningar enorma: oppositionen är splittrad och svag, landet saknar ett starkt civilsamhälle och en demokratisk tradition att bygga vidare på.

Men även ryssar vill ha makt över sina liv. Inte heller ryssar vill delta i val där resultatet är förutbestämt. Även ryssar blir upprörda när makthavare ljuger dem rätt upp i ansiktet.

Det är möjligt att Putin kommer att lyckas dämpa de pågående protesterna. Sannolikt blir han omvald till president i valet i mars nästa år – något verkligt alternativ saknas. Men ett visst hopp syns vid horisonten. Putin har tappat ansiktet – och hans grepp om makten lär aldrig bli lika starkt som förut.