Den siste bonden

En stor alm hade stupat i gräset som en soldat, det var dan efter stormen och samma morgon läste jag att fransmännen lagt bud på Skånemjölken och att starka krafter ville mönstra ut lekmännen i domstolarna.

Jag beslöt att se dessa tre händelser som Åkes egna järtecken.

När ett stort träd faller, brukade min far säga, dör en stor människa och Åke var en sådan. Sist jag talade med honom låg han som vanligt på knäna och lukade i den giftfria åkertamp som storfamiljen Håkansson på Råkulle gård brukar vid utfarten mot Skillinge.

Med ekologisk frenesi och sin Storpappa som kvalitetsgarant har de drivit fram de läckraste giftfria grönsaker och Åke satte ständigt nya jordgubbar, oöverträffade i sötma. Han stödde sig på sina väldiga händer som kunde omfattat världen om så gällde men som han nyttjade så känsligt när han redde en delikatess i sitt kök.

Hans liv var ett ode till en generation som kunde överblicka sin tillvaro, övervann hinder, hade uppgifter för alla men som på slutet med begränsad optimism mätte den så kallade utvecklingen. Det var en tid där jaget ännu länge stod tillbaka för helheten, att engagera sig socialt var lika centralt som att så och skörda, bara ett sätt att odla anständighet och kärlek.

I decennier satt Åke som trygg nämndeman, en inrättning nu ifrågasatt av förment rationella skäl. Tror vi på fullt allvar att domar kan fällas bara enligt lagen? Väger inte summan av erfarenhet och människokunskap lika tungt? Hur skulle vi med vår misstänksamhet gentemot överhet frivilligt kunna överlåta rättvisan till ämbetsmän allena?

Åke med fötterna i minnen av krig, beredskap, journalistik, sport, politik, kamp för brödfödan och idealitet var förstås ett perfekt stöd för en domare. Ska vi avspisa möjligheten att balansera rättsutkrävandet med sådan visdom? Är det rimligt eller saknas numer kloka medborgare?

Jag hann aldrig fråga Åke vad han som före detta kobonde tyckte om att all mjölkproduktion i Skåne skulle säljas till Paris. Jag vet hur han skakat på huvudet åt hur vi utan protester låtit flytta ut ägandet – av mark, vattenfall, skogar, bilfabriker, eldistribution, skolor, vård (ägda av skattefrälse i Karibien) och av, ja, även det skånska brännvinet. Allt offrat i ekonomism dold under skönordet effektivitet.

Jag tror vi upplever en aningslös fas i globaliseringen. En dag är den siste bonden åter sin egen herre likt Åke och icke en bricka i ett monopolspel. Hans son – tolfte generationen – driver sin fars jordbruk vidare i lust och glädje.

Jag skalar högtidligt hans miljömärkta potatis, dukar fram brantevikssill och tänker i afton lyfta ett immigt glas till en stolt modern urbondes ära.