Gudrun Schymans olidliga lätthet

Sen på kvällen ringer Ikeagrundaren Ingvar Kamprad som avslutar alla brev och tal med orden "Underbara framtid! Det mesta är ogjort!" och jag tackar min stjärna att jag på en och samma underbara lördag får möta tre passioner vi så innerligt behöver.

Det är sant att vi bör hylla vardagsdemokratin i dess gråhet, dess flit och trofasthet. Men bara halvannan vecka före valet lider jag av epidemisk törst efter lidelse, så nödvändig om vi ska väckas ur vår totala spleen. Lider av svår övermättnad på den terapeutiska lågmäldhet som är Göran Perssons grymma avskedsgåva till svensk inrikespolitik designad enligt triangeln: gå nära, sänk tonen, tala som en själasörjare eller älskare till en redan troende förförd.

Därför minns jag med glädje lidelsen hos Mäster Olof. Minns honom från valår då jag följde honom i hälarna, hörde honom betvinga, locka till skratt, hänga över talarstolen som tänkte han lämna den och flyga ned till varochen i publikhavet på Kolmården och säga sanningen om diktaturens kreatur.

Eller som jag såg honom i hans sista valtal, vankande mellan de nyklassistiska kolonnerna på Götaplatsen, förberedande sig inför de tiotusentals facklor som marscherat uppför Hamngatan och min fåfänga kittlade eftersom jag visste han bar ett urklipp av min senaste intervju med honom i fickan. Men jag såg honom också förlora debatten med den bondske Fälldin i Kalmar i kraft av en passion så idiotiskt styrd av överklassigt intellekt, en överlägsenhet värre än Carl Bildts.

Dock: den städse närvarande lidelsen var betvingande, orden som ibland tog över honom själv och styrde fel men som utstrålade Sakens Stora Vikt, Förändringens Nödvändighet och Visionen Om De "underbara dagar", som väntade. Jag tyckte inte som han men älskade honom för hans stormande relation med politiken som ett uppdrag på liv och död.

Jämföra Gudrun Schymans olidliga lätthet med den mördade kontroversielle globalt tänkande storpolitikern?

Absolut.

Jag lyssnar med beundran till hennes torghumor, flödet av associationer och insinuationer, hennes övertygande plädering för kvinnans likställdhet och hennes glänsande att inte säga mördande kritik av hyckleriet kring kvinnolönerna som på alla nivåer släpar efter i ett manschauvinistiskt samhälle.

Detta är en fröjd att avnjuta, det är härtappad passion av bästa märke, genom att kryssa henne kan man kommunalt frondera om man tycker sig förlamas av en blockpolitik på riksnivå och på köpet vill stänka salt över en herrklubbsdebatt som kan prägla vilken småstad som helst. Belöna passionen! Utan den förtorkar vi i mellanmjölkens förlovade bäst-före-land!




Bertil Torekull, publicist och författare, Brantevik