Inte på vår sida

Klimathotet först. Vetenskapen är enhällig: mänskligheten lever över sina tillgångar, vi tar ur jorden, vattnet, luften mer än naturen kan läka eller ersätta, haven töms på fisk, dess kemi ändras katastrofalt, luften fyller vi med utsläpp som långsiktigt kan få globen att koka. I vår egen mikrovärld ljuder just nu ett av larmen från den förorenade samtidigt utfiskade Hanöbukten. Var och en som i höst tänker smörja kråset med ett ålagille bör vänja sig vid att bedömas inte bara som en cyniker utan som en rövare. Ålen är livsfarligt hotad om inte de facto utplånad. Vi är alla medskyldiga, människor, företag, själva den livsstil vi valt.

Att det sjuka havet är chanslöst beror bland annat på att vi inte satt pris på ”basvaran”: havet. Vi har tvärtom glatt oss åt ett fiske som bidragit till BNP, ett begrepp som betraktar även själva förstörelsen av en resurs som kreativ.

Vi betalar inte heller för vår luft, i viss mån gör vi det för sötvattnet – det vi dricker eller vattnar med – men grundvattnet räknas som gratis. Vi kan utan att bekymra oss om det framtida priset bespruta träd och växter, fastän vi känner lagen om entropi: ingenting försvinner, allt finns kvar, långsamt förgiftande rena vattentäkter, ren luft, ren mark ...

Vinst går före natur, intecknar våra barnbarns överlevnad.

Det finns en parallell i samhällsklimatet. Lika lömskt som tillväxtbegreppet används, försöker det offentliga dölja fakta bak falska ord. Jag läser ett överklagande som lantmästare Lars-Ove Hägerroth i Brösarp sänt miljödomstolen i Växjö. Det rör än en gång en myndighet som uppträder som vore dess utövning blott geschäft. Hägerroth, ägare av en vindmölla, har i 13 år betalat för en årlig tillsyn som inte ägt rum. Tidigare kom fakturan från Tomelilla kommun, nu från Miljöförbundet i Ystad-Österlenregionen.

Det häpnadsväckande är att länsstyrelsen, denna överhet som tolkar lagen åt oss landsortsidioter och till vilken Hägerroth överklagat, anser att Miljöförbundet har rätt. Visserligen står det i förordningarna om miljöavgift (för tillsyn) att den ska utformas så att avgiften står ”i rimlig proportion” till de kostnader som någon (läs: Hägerroth) åsamkat myndigheten genom att driva, typ, vindkraftverk.

Hägerroth frågar nu domstolen hur han kan åsamka någon en kostnad för något vederbörande ej uträttat. Länsstyret – representerat av en, som jag tvingas tro, vilseförd kvinna Christine Andersson – svarade nej. Frånvaron av tillsyn utgör ingen orsak till betrakta kostnaden på 2 900 kronor som orimlig även om det multiplicerat med 13 år har gett en företagare en extrakostnad på, säg, 45 000 med ränta. Rimligt att betala för något som ej levererats?

Mönstret är känt. I Helsingborg har en liten krog fått betala 40 000 kronor årligen för en kvarts, upp till en halvtimmes, tillsyn av hur den (felfritt) efterlevt alkohollagarna. Myndigheten anser avgiften stå i rimlig proportion till nedlagt arbete! En korvhandlare i Göteborg fick betala en liknande avgift – myndigheten förklarade att planläggningen av tillsynen tagit – 16 timmar! För en korvkiosk på 90cm x 90cm x 50 cm? Vad gör de på myndigheten – tar de kokain?

I Ystad fick klockgjutare Sven-Erik Kempe notan för en ”årlig” tillsyn, utförd en enda gång på tjugo år, höjd med 643 procent innan Miljöförbundet efter klagan surt återbetalade cirka 60 procent. Men fortfarande utan att göra protokollerad tillsyn.

Den utmärkta organisationen Centrum för rättvisa tar nu ett par sådana övergrepp till domstol. Dags att även ställa vårt Miljöförbund mot väggen. Ger de sig inte – låt oss då ta saken till Europadomstolen.

Samhällsklimatet förgiftas av myndigheter som i trygga jobb leker finansvalpar och trakasserar hårt arbetande skattebetalande småföretagare utan att själva göra skäl för vad de tar betalt för.

Kostnaden är grym: eroderad tillit, ett skadat samhällsklimat som förpestar luften för skötsamt folk och gör oss ursinniga.