Läkaren som försvann

Som tack får jag spännande inblickar i vården. Båda har just sommarvikarierat som undersköterskor på olika länssjukhus. Deras berättelser skiljer sig åt lika mycket som numer all vård tycks skifta från sjukhus till sjukhus, från vårdcentral till vårdcentral.

Den ena berättade om ett hierarkiskt örnbo. Läkarna knappt såg åt undersköterskorna, än mindre hälsade de, presenterade sig. När min ena gäst en gång, trött på beröringsskräcken, sträckte fram handen, verkade doktorn närmast lamslagen: kom hon från en annan värld?

Vad som särskilt förvånade var att läkarna inte ställde en enda fråga till just dem som vårdat en viss utsatt patient, inte ville lyssna på hennes iakttagelser efter dygn i sjuksalarna.

Min andra gäst berättade det motsatta: varmt klimat, öppenhet mellan personalkategorier, arbetsglädje, nyfiket välkomnande; läkarna lyssnade med respekt på andras observationer.

Alla som kommit i kontakt med vården känner igen dessa olika interiörer. I bland kan stämningen på en klinik variera från dag till annan, allt beroende på vem eller vilka som har jouren. I fjol tidig vår råkade jag ut för en rad fästingbett i Smålandsskogen, vaccinerades mot TBE och behandlades med antibiotika mot borrelia för att bara kort tid efteråt på nytt bli utsatt. I spegeln (alla fästingbett sitter avsiktligt fel) tyckte jag mig se tecken på ett nytt ömmande angrepp.

På akuten i Simrishamn blev jag undersökt. En vänlig sköterska betraktade min rumpa med en moders välvilja men var osäker, det kunde vara något annat än fästing. En kollega tillkallades men var säker: visst var detta en fästing. Beslut: avvakta doktorns diagnos, en stafettläkares ankomst vilken minut som helst.

Han kom, babyskär, vaken, effektiv, hade, innan han ens tittat på det osäkra bettet, bestämt sig: vill du ha penicillin så får du, sa han. Jag svarade: det är alltså borrelia? Det vet jag inte, sa han, lätt förbryllad, varför ställde jag en motfråga? var jag en problempatient kanske? en som ifrågasatte? Han tvekade i en lång nanosekund men som han sa: vill du ha, så skriver jag ut Kåvepenin. Jag mumlade att det var han som var läkare och inte jag men minns inte ens om jag hann dra upp byxorna innan han var försvunnen.

Kanske hade han betalt per patient och jagade en tätplats i en lönsam statistik? Nå, sedan dess står en aldrig använd ask Kåvepenin i mitt skåp och en bild av sjukvården inom mig som vägrar lämna mig: är det så här det går till på sjukhus numera, man får den medicin man inte säger nej till och utan att man vet om den behövs? Är det i så fall konstigt att miljarderna försvinner som i ett avlopp av onödiga piller som aldrig förbrukas eller än värre felanvänds och som i mängd rasar ut när badrumsskåpen efter äntligen gamla döda töms av de anhöriga?

I senaste numret av den utmärkta tidningen Dagens medicin skriver Anna Spencer, thoraxanestesiolog vid universitetssjukhuset i Lund, om det utbredda slarvet med hygien i vården. Hon ger hårresande exempel på postoperativa infektioner som leder till månaders kostsam sjukhusvård och som man måste misstänka kommer från personalens (läkarnas, sköterskornas) nonchalans med personlig hygien. Spencer skäms och anser ett förslag att uppmuntra personalen att tvätta händerna genom att bjuda dem på tårta om de uppfyller standarden, som direkt förnedrande. Det självklara: att hygien är A och O i vården, det självklara att ingen ska prackas på en medicin som inte behövs, det ska inte krävas tårtor att uppfylla rudimentär ordning.

Var och en av oss – särskilt vi äldre - följer vemodigt den egna kroppens gradvisa förfall, noterar med glädje vart tecken på att vissa funktioner ännu är stabila, nyckeln låg ju på den plats jag alltid lägger den, grattis, denna lördag är jag ännu inte dement! och har du sett på tusan jag tog på mig strumpan stående på ett ben etcetera. Jag hör regnet smattra mot fönsterblecket, alltså är jag inte stendöv. Än.

Vad vi i denna självbetraktan inte står ut med är tanken på att ordning och reda inte råder på sjukhus dit vi kanske som sista exit en dag ska forslas utlämnade till en slumpartad vård. När min egen ivrigt handtvättande husläkare sa upp sig och flyttade utomlands blev jag anmodad anmäla en ny hos Carema. Det har jag inte gjort. Den gamla lärde jag mig, han lärde sig mig, vi bedrog varandra inom artiga gränser men jag är inte sugen på en ny. Redogöra än en gång för alla sina defekter, ångestar...? Nix.

Som en följd har jag inte besökt vården på jag vet inte hur länge. Jag håller mig för säkerhets skull frisk troligen utan att vara det.