Klimatkris i fullmäktige

Gränsen mellan god debatton och personangrepp är flytande. Nivån i Tomelilla i måndags skiljde sig inte speciellt från den som förekommer i Ystad, Trelleborg, Sjöbo eller andra kommuner. Långa inlägg, utsvävningar från ämnet och felriktade tjuvnyp mot politiska motståndare är inte helt ovanliga ingredienser.

I Tomelillas fall handlar oppositionens frustration dock om något mer än själva fullmäktigemötena. När de traditionella huvudmotståndarna Socialdemokraterna och Moderaterna gick ihop fick de övriga partierna svårt att hävda sig. Om viktiga diskussioner förs och beslut fattas i möten mellan de två största partierna snarare än i arbetsutskott och kommunstyrelse – än mindre i fullmäktige – då minimeras oppositionens möjlighet till insyn och påverkan. Just så menar oppositionsföreträdarna att det fungerar i Tomelilla.

Det avtal mellan de styrande partierna som YA avslöjade tidigare i år, där Socialdemokraterna och Moderaterna gör klart att enbart de ledande företrädarna ska uttala sig för media och föra debatter med oppositionen, ger svart på vitt att den styrande koalitionen helst stänger dörrarna till de beslutsfattande rummen. Konsekvensen blir dessutom att inga debatter tas mellan moderater och socialdemokrater – och hur ska då väljarna förstå varför de ska rösta på det ena eller andra partiet?

Klart är samtidigt att Tomelilla inte hamnat i sin svåra situation under det gångna året. Kommunen har inte haft någon lyckad utveckling de senaste decennierna, det syns på att invånarantalet stått och stampat sedan 1970-talet, det märks på skolresultaten och avslöjas i den ekonomiska redovisningen, där bland annat en stor pensionsskuld och stora investeringar kommer att tynga kommunen framöver.

I ett sådant läge kan det krävas extraordinära politiska insatser för att vända trenden. Men att välja vägen med mer slutenhet kring makten är märkligt. Exempelvis konstruktionen med en social investeringsfond, enligt kritikerna ett sätt att gå runt den ordinarie budgeten och kraven på balans varje enskilt år, är något som måste utredas grundligt med största politiska öppenhet innan det införs. Det duger inte med att avfärda oppositionsföreträdarna som okunniga.

Tomelillaborna i allmänhet ska inte heller backa från sitt ansvar. Att gå till fullmäktige som åskådare är ett sätt att visa att man bryr sig om de beslut som tas och på vilket sätt det görs. Spana in hur politikerna använder sitt mandat. Vilka är det som tar uppdraget på allvar och lägger motförslag? Vilka är det som sover? Vilka debatterar eller debatterar inte med varandra? Det är nog en och annan som skulle omvärdera sin röst på valdagen efter ett sådant besök med efterföljande analys.

Till sist: När Lotta Hedström (MP) hälsade på fullmäktigeförsamlingen i måndags slängde hon ur sig ”och den församlade världspressen”. En reporter från Ystads Allehanda och jag var på plats. Jag antar att det var ett sätt att vara smårolig.

Men i Tomelilla är Ystads Allehanda just världspressen. Tidningen bevakar alla fullmäktigemöten i Ystad, Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Skurup. Lotta Hedström är en rutinerad politiker, tidigare såväl språkrör för Miljöpartiet som riksdagsledamot, och man får hoppas att hon också inser värdet av att det finns journalister som rapporterar, bevakar och granskar Tomelilla kommun och dess politiker. Om inte annat för att det annars blir svårare för hennes efterträdare i kommunstyrelsen, Daniel Willby (MP), att med sin politik utmana den sittande maktalliansen.