Myten om vanvården

Dagens Nyheters och SVT:s granskning av äldrevården har visat exempel på vanvård, där det ena fallet varit värre än det andra. Med rätta har vi upprörts över rapporterna.

Men när jag förstår att min egen 90-åriga farmor gör de enskilda fall medierna rapporterar om till en allomfattande sanning och drar slutsatsen att något sådant hem ska hon aldrig flytta in på, och när Caremaägarnas giriga vinstsystem vulgariserar debatten om äldrevårdens ägandeformer, då blir jag nyfiken på att komma lite närmare verkligheten.

Därför kör jag en decembermorgon ut till Tomelilla och Valkyrian. Det byggdes i mitten av 1990-talet och påminner om ett vanligt lägenhetshus. Det är i långa stycken också vad det är. I entrén sitter de boendes namnskyltar vid hissen och trapporna. Det enda som ger institutionskänsla är en rejäl behållare med handsprit som man uppmanas att använda. Jag smörjer in mina händer och går in.

Var och en av de gamla har egen lägenhet, just i detta hus finns 40 stycken åt lika många boende. Lägenheterna är ljusa, med egna möbler, kylskåp och en enkel spis. Om någon inte behärskar spisen finns en kontakt att dra ur. Badrummet är generöst med dusch anpassad för funktionshindrade.

Här möter jag gruppchefen Janet Rörstam och det fackliga arbetsplatsombudet Barbro Tillgren. Båda har lång erfarenhet av äldrevård och har tagit del av debatten om vanvården och riskkapitalet.

Ingen av dem känner igen sig i beskrivningarna. Den största skillnaden sedan Carema tog över driften i februari 2010 är att arbetskläderna numera är fria. På kommunens tid betalade var och en sina egna. Fritt kaffe och frukt för personalen har också införts.

Men vanvården av de äldre, då?

Janet Rörstam betonar att hon inte känner till de enskilda fallen, men talar om att det finns en logisk förklaring till en del saker som människor som inte jobbar i äldrevården kan finna upprörande.

Det förekommer att man väger blöjor. Det görs för att kunden (på Carema säger man kund, vilket må irritera en del medan andra uppfattar det som betydligt mer respektfullt än brukare eller vårdtagare) ska få det bästa inkontinensskyddet. Ibland kan sjukhusvistelser eller nya mediciner ha förändrat behovet.

Och maten? Hur kan någon tillåtas svälta ihjäl?

Till att börja med måste man förstå i vilket tillstånd en människa är som kommer till ett särskilt boende. Det är människor som levt ett helt liv efter eget huvud. Här hamnar de med fysiska eller psykiska hinder som gör det för svårt att klara sig själv. Demens, depressioner och tappad livsgnista är inget ovanligt. Det är inte med nödvändighet vårdens fel om någon förlorar matlusten, om en människa känner att livets slut närmar sig och faktiskt inte vill mer. Ingen kan tvinga i någon mat, ingen kan tvinga någon att vilja leva vidare.

Men för att förstå behoven och möta människor som befinner sig på det sista trappsteget på livsstegen krävs empati, värme, människokännedom och kompetens.

Och maten ska förstås vara bra. På Valkyrian serveras varm mat från kommunens kök. Sedan Carema tog över driften blir det dessutom en enkel efterrätt varje dag. Minst fem gånger om är det någon form av måltid och var och en kan ha livsmedel i sin egen lägenhet.

Barbro Tillgren och Janet Rörstam bekräftar det som Tomelillas vård- och omsorgschef Britt-Louise Lind tidigare sagt till mig: Äldrevården har aldrig varit bättre än i dag. Barbro och Janet intygar att de själva inte skulle tveka att bo här som gamla. Just det använder de också som måttstock för sitt arbete.

Däremot vill ingen av dem ha gamla tiders långvård tillbaka.

För 20-25 år sedan, innan Ädelreformen och Bengt Westerbergs krav på eget rum drevs igenom, låg sjuka gamla ofta i salar om fyra.

Då var det personalen som bestämde, individens inflytande över den egna tillvaron var starkt begränsat, menar Barbro Tillgren. I dag är individen utgångspunkten, det är den egna viljan som är avgörande, inte personalens. Och enligt Janet Rörstam och Barbro Tillgren får var och en komma ut när de vill och duscha när det önskas.

Det går inte att få en helt rättvisande bild av ett äldreboende genom en kort vistelse. Men jag får titta in i en lägenhet och sedan träffa de gamla i den gemensamma matsalen, där det snart är dags för kaffe. Det liknar över huvud taget inte de bilder jag tagit del av i de värsta rapporterna i tidningar och tv.

Det finns flera verkligheter, och jag tror säkert att det finns boenden där förhållandena är annorlunda, där personalen inte känner samma ansvar och saknar den kompetens som jag tycker mig se på Valkyrian. Möjligen har storstäderna andra problem i att klara att ge rätt omvårdnad.

Även på Valkyrian finns det svagheter att uppmärksamma, men det gäller efter vad jag kan bedöma under mitt besök inte omhändertagandet och engagemanget hos personalen.

Det kan däremot handla om att det krav på omvårdnad vi ställer på det allmänna inte motsvaras av de anhörigas intresse för att komma på besök eller att se till så att gamla mor eller far har ordentligt med kläder för att sitta ute på balkongen en höstdag.

Jag kommer att återkomma till äldrevården och ta upp olika perspektiv i kommande krönikor. Hör gärna av dig med synpunkter och tips.