Europas nya kostymer

Författarna gör utblicken med anledning av Sverigedemokraternas framgångar. Det är ingen ny trend att extremnationalister och nationalpopulister av olika slag tar plats i europeiska parlament, i en del fall även i regeringar eller som direkt stöd åt dem. Beroende på respektive länders historia ser partierna olika ut.

Ungerska Jobbik, Rörelsen för ett bättre Ungern, är sedan parlamentsvalet 2010 det tredje största partiet i landet. Partiet ger också de mest obehagliga associationerna mot bakgrund av landets historia med Pilkorsrörelsen och judedeportationer.

Utpekandet av romer som det stora problemet, antisemitisk retorik i kombination med en förkärlek för centralstyrd ekonomi och nationalisering av tillgångar är centralt för Jobbik. EU betraktas som odemokratiskt och protektionism ska gynna den inhemska industrin. Partiet vill utrota ”det liberala kulturdiktaturskapet” och skapa ett kulturliv som ”slutgiltigt tillåter nationella värderingar”. Och på gatorna ska den uniformerade gruppen Ungerska gardet skrämma oönskade element och locka unga män till engagemang.

I Ungern har regerande Fidesz under Victor Orban ändrat landets konstitution och dragit på sig hård internationell kritik för att begränsa yttrandefrihet och homosexuellas rättigheter. Ändå är de förändringarna inte tillräckliga för Jobbikledaren Gábor Vona. Han lovar fortsatt kamp mot regeringen i parlamentet och på gatorna.

Frihetspartiet i Nederländerna är egentligen inte ett parti, då det saknar medlemmar och helt styrs av grundaren Geert Wilders. På lokal nivå ställer Frihetspartiet endast upp om det finns en kandidat som Geert Wilders anser lämplig. Åtalet mot Wilders för hatbrott – där han friades - har snarast gett honom stöd som en anti-etablissemangskraft. Att bekämpa islam och muslimsk invandring är huvudmålet för Wilders. Precis som den mördade Pim Fortuyn är det det egna varumärket som bär den politiska framgången. Med sina dryga 15 procent blev Wilders stödjebenet för en borgerlig minoritetsregering. Men även socialistpartiet SP avstår från kritik vad gäller synen på integrationspolitik, istället ligger SP i flera fall nära med sina förslag om bland annat språkkurser riktade till befolkningen i förorter.

Dansk Folkepartis roll i Danmark är flitigt omdiskuterad i Sverige. Partiets starka motstånd till islam och muslimsk invandring delas med Frihetspartiet i Nederländerna och Sverigedemokraterna. Att partiet som stödparti till borgerliga regeringar påverkade den danska politiken är klart. Men partiets plats på den politiska kartan är inte helt enkel. Statsvetaren Marie Fugl, själv medlem i Socialistisk Folkeparti, beskriver Dansk Folkeparti som den danska underklassens politiska projekt.

I Sverige levde länge föreställningen att Ny Demokratis uppgång och fall var det som vaccinerade landet från ett nationalistiskt och invandrarkritiskt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna sågs i allt väsentligt som en skånsk företeelse. Det visade sig vara fullkomligt fel. SD var mer tålmodiga och skickliga i sin uppbyggnad än vad makthavare och politiska bedömare insåg.

Lerulf och Johansson drar slutsatsen att grogrunden för partierna finns i den grupp av människor som ser sig som förlorare i globaliseringen, där den gamla nationen och dess ordning då framstår som ett frånsprunget ideal.

”Om vi bara förmår att sluta gränserna mot resten av världen kan vi återskapa ett samhälle där livet tycktes enklare och mindre hotfullt, är budskapet till väljarna” skriver Lerulf och Johansson och varnar för att övriga partier anpassar sig till den världsbilden.

De extrema partierna går inte att utrota, men när de når tvåsiffriga resultat i val är det ett tydligt symptom på att breda väljargrupper ser problem som de etablerade partierna och politikerna inte anses ha några lösningar på.

För en allians som gick till val på att knäcka utanförskapet räcker det inte med att peka finger, eller ens hänvisa till att färre är förtidspensionerade än när man tillträdde, för att bemöta SD.