Det kan vara livat även efter 65

Det tolkades av en del som att statsministern förespråkar en allmän pensionsålder på 75 år. Så är inte fallet. 65-årsgränsen gäller för garantipensionen, grundnivån i pensionssystemet som finansieras via statsbudgeten, och den gränsen vill Reinfeldt inte röra.

Redan i dag är pensionsåldern flexibel, med den inskränkningen att vid 67 års ålder kan arbetsgivaren välja att avsluta anställningen även för den som vill vara kvar, då 67-åringen inte omfattas av turordningsreglerna. Om det är det statsministern vill ändra framgår inte av DN-intervjun. Det Reinfeldt säger – och det är inte ett dugg kontroversiellt – är att pensionens storlek är beroende av hur länge vi jobbar. Det går inte att leva i 90-100 år, jobba 35-40 år av dem och räkna med en pension som ligger nära den lön man har i slutet av sin yrkeskarriär.

I tidigare generationer tog många steget ut i arbetslivet vid 15-årsåldern, numera sker inträdet på arbetsmarknaden ofta nära 30-strecket. Då ska man ha i minnet att 1960, när ATP:n infördes, var medellivslängden 73 år. I dag är den 82 år och på väg uppåt. Enligt en del forskare kommer mer än hälften av alla barn som föds i dag att uppleva sin hundraårsdag.

Med det perspektivet står det också klart att synen på arbetslivet måste moderniseras. Att utveckla sin kompetens eller byta yrkesbana även högt upp i åldern kommer att bli allt vanligare. Möjligheten att fortsätta utveckla det man är bra på eller pröva något nytt som man inte vågat förut, borde glädja de flesta.

Men reaktionerna mot Reinfeldt blev hårda, inte minst i kvällstidningarnas nätversioner med typiskt ironiska kommentarer som ”jobba tills man dör” och ”inför ättestupan”. Pensionsdagen ses uppenbarligen som ett mål redan i tidig ålder.

För många som passerar pensionsstrecket är upplevelsen den motsatta. Arbetet är en central del av livet och många vill inget hellre än att hålla igång, men i högre utsträckning än tidigare på egna villkor. Äldre upplever ofta en slags diskriminering, att deras kunskaper inte är någonting värda, att de står i vägen för yngre förmågor. Inget kan vara mer fel. Fler företag, myndigheter och organisationer borde dra nytta av flera decenniers kompetens som finns bland de rutinerade medarbetarna.

Inom andra områden, som vård och omsorg, har arbetsgivarna ett stort medansvar för att fler ska kunna jobba längre. Många orkar inte fram till 65 – och 75 är en ren utopi. Förebyggande åtgärder, friskvård och möjligheter till vidareutbildning för att under karriären byta till andra jobb än de kroppsligt tyngsta måste utvecklas.

Beroende på yrke och individ kommer förutsättningarna att se olika ut. Men en sak är klar: fixeringen vid 65-årsdagen bör pensioneras.