Tre domar, tre markeringar

Nej, det är inte fritt fram att ta mossa på annans mark i kommersiellt syfte och åberopa allemansrätten, enligt Hässleholms tingsrätt. Bidragsfusk, konstaterar Halmstads tingsrätt, med anledning av härvan av felaktigt utbetald assistansersättning.

Tre domar, tre tämligen självklara slutsatser. Men ändå så viktiga.

Att hetslagstiftningen skyddar även homosexuella sattes häromåret i fråga efter friandet av pingstpastor Åke Green. Hans syfte var dock också att nå offentlighet, provokationen var lika stor. Med gårdagens dom, som handlade om fyra män som delat ut flyglad från en nynazistisk tidskrift på en skola i Hälsingland, förtydligas på ett bra sätt var yttrandefrihetens gräns går.

Allemansrätt kräver allemansvett. Den svenska sedvänjan att var och en kan ta del av det naturen bjuder i form av bär och svamp, även på annans mark, har debatterats alltmer sedan plockningen närmast industrialiserats. Låt vara att det inte har stuckit lika mycket i ögonen när bärplockararméerna har dragit fram i norr, men när ytor bokstavligt talat plockats rena i söder måste något göras. Dags för ett förtydligande.

Att lura det allmänna på pengar är lika illa som att lura sin nästa. Att betala svart, köpa smuggelsprit eller över huvud taget ta genväger för att sko sig själv på skattekollektivets bekostnad ses av allt för många som närmast heroiskt. Fortfarande. Som om det inte drabbade någon. Som om anonymiteten skyddar välfärdssamhället lika bra som en provocerande signatur i nätdebatten. Det gör den inte. Varje gång någon försöker vinna en fördel genom att stjäla från socialförsäkringssystemet undergrävs såväl finansiering som förtroende. Smittan sprider sig.

Moralisk resning, tolkad som mod att våga stå upp för våra gemensamt beslutade regler och solidariskt följa dem, ska högaktas.