Blockeringen har släppt

Med ett ökat stöd på 4,6 i den Sifomätning som presenterades på söndagen når S 29,2 procent.

Även om detta bara är en enskild mätning så är trenden tydlig.

Märkbart är också att Vänsterpartiet (6,7), Miljöpartiet (10,5) och Sverigedemokraterna (4,7) tappar. Moderaterna (32,9), Centern (5,1), Folkpartiet (6,5) och Kristdemokraterna (3,8) ligger i princip stilla. Det är inte borgerliga väljare som byter till Löfven.

Nej, opinionslyftet för Socialdemokraterna motiveras inte av en annan eller tydligare politik. Signalerna från Löfven om Europa- och kärnkraftsvänlighet är än så länge inget annat än hans egna, personliga preferenser.

Vad i övrigt är, är tyst politiskt pusselspel.

Löfvens attraktionskraft ligger i att alla själva får föreställa sig vilken politik S kommer att föra framöver. Det är precis som när Mona Sahlin tog över 2007. Med raketfart gick opinionskurvan uppåt. Till och med politiska expertbedömare som statsvetarprofessor Sören Holmberg bedömde att alliansregeringen redan ett par år före valet var ”rökt”. Han påstod att det var omöjligt att hämta in ett så stort avstånd i väljaropinionen. Den då okända faktor X blev det rödgröna samarbetet. När det tillkom, eller snarare när Vänsterpartiet blev en del av det och beskeden i sakpolitiska frågor började komma, försvann Sahlins stöd. Det var inte hennes fel. Hon tvingades föra en politik som hon själv inte trodde på, berättade hon på ett beryktat möte med partistyrelsen efter valnederlaget och beskedet om sin avgång.

Juholt-eran kännetecknades av dubbla budskap. Även bortsett från partiledarens egna bravader blev det svårt veta vad S stod för. Bytet av partiledare gjordes i ett katastrofalt läge. Att stödet i opinionen har ökat med Löfven är inte förvånande – motsatsen vore det.

Samtidigt måste man ha i minnet att den största förändringen i det inrikespolitiska landskapet efter valet 2010 är att det inte längre finns något rödgrönt samarbete.

Ändå fortsätter det att rapporteras om ”den rödgröna oppositionen” och att ”skillnaden mellan blocken minskar”. Det är förvillande, för att inte säga oärligt. Antingen borde man sätta den samlade oppositionen mot regeringen, eller låta varje parti stå på egna ben. Partierna själva har varit tydliga med hur de vill ha det. Det finns en beröringsskräck för Sverigedemokraterna. Alla som tidigare ingick i det rödgröna samarbetet vill gå till val på egna program, för att efter valet – om de nu får chansen att bilda regering – förhandla fram vilken politik som ska föras.

Att det bara finns ett block i svensk politik – Alliansen – medför att väljarnas makt minskar. Utan tydliga regeringsalternativ har väljarnas roll förändrats. I stället för att slå fast vilken väg Sverige ska välja tillåts de bara önska.

Med det rödgröna blockets upplösning styrs Sverige av en ohotad minoritetsregering.