Släpp kungsfågeln fri

Kvälls- och veckopressen står laddade, på helspänn, dygnet runt. Ingen vet när leveransen av den nya kungligheten kommer att fullbordas, eller ens med säkerhet var den kommer att ske. Blir det slottsfödsel? Eller flykt i sjukhuskulvertar undan medieuppbådet, som 1977 när Victoria själv kom till världen. Miljoner står på spel för den som är först, bäst och ger mest till det nyfikna folket.

Vadslagningsfirmorna vill ha sin del av kakan. Fyra gånger pengarna för Gustav. Fem gånger pengarna för Kristina. Eller varför inte en slant på att det blir en bamsing på över 3,8 kg och få 2,75 gånger insatsen om det råkar stämma?

Välkomnandet till världen utanför kommer att vara omtumlande för den troliga framtida tronarvingen. Vem får första bilden på en krypande prinsessa, en självgående prins eller en tonårig Kristina med ölglas i handen?

Och om han, hon, hen inte vill? Vem kan släcka strålkastarljusets stekheta strålar? Vem kan släppa den inburade fågeln fri?

Har vi rätt att publikt ta del av skvaller om tonårsuppror, ätstörningar och misslyckade eller lyckade kärleksaffärer?

Barn kan inte välja sina föräldrar. Men en välfärdsstat ska se till att de i högsta möjliga utsträckning ska kunna välja sin framtid.

De flesta kändisar har en möjlighet att försöka göra sina barns tillvaro så anonym som möjligt, de kan legitimt bli förbannade och hävda de smås integritetsgräns.

För kungafamiljen är det desto svårare. Med den ärvda makten ingår det i uppdraget att vara offentlig. Man kan inte på en gång försvara och högt värdera kungafamiljens roll som allas företrädare och samtidigt hävda dess rätt att komma undan offentlig uppmärksamhet och granskning.

Prins- och prinsessrollen är ett skådespel. Det hör hemma i sagoböcker, på scen och i lekar. Inte på en parkeringsplats utanför Karolinska sjukhuset 2012, inte med ett barns frihet som insats.