Opinion

Konsten att vara efterklok i förväg

Opinion Artikeln publicerades

Redan sex månader har förflutit sedan investmentbanken Lehman Brothers gick omkull och inledde den djupaste konjunkturnedgången sedan det andra världskriget. Sedan dess har finanskrisens effekter hunnit sprida sig ut i den verkliga ekonomin, alltså den som du och jag dagligen verkar i och är beroende av.

I veckan kom också Konjunkturinstitutet med den dystraste av dystra prognoser: BNP backar nästan fyra procent och arbetslösheten närmar sig tioprocentsgränsen med stormsteg i takt med att en kvarts miljon jobb försvinner i år och nästa år.
I vår vanmakt har vi också fått några namn att tycka illa om och att skylla krisen på. Den girige miljardären och fondkungen Bernie Madoff som blåste sina kändiskunder på mångmiljardbelopp har givit spekulationskapitalismen ett ansikte. Här hemma har vi Christer Elmehagen, AMF-vd:n som inte bara kratsade de egna kastanjerna ur glöden i tid, utan också på något sätt lyckades snacka till sig en fet pension - utan att vara sig LO:s eller Svenskt Näringslivs representanter i styrelsen reagerade.

Det finns givetvis andraoch girighet och vinningslystnad är ett vanligt tema i de förklaringar om krisens orsaker och är det självklara målet för de rop och krav på regleringar som av många anses behövas för att tygla en skenande och opålitlig marknad.
Sen finns där Johan Norberg. Författaren, debattören och marknadsliberalismens yttersta försvarare beskriver i sin välformulerade bok "En perfekt Storm" (Hydra Förlag) finanskrisen som ett fenomen skapat av just regleringar och försök att bringa marknaden under demokratisk kontroll. Undertiteln är talande nog "Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin".

Vi behöver inte ge honom rättpå samtliga punkter för att inse att hans försök att förklara finanskrisens rötter och dramaturgi ur ett strukturellt perspektiv är intressant och tankeväckande. Boken målar den globala krisens verkningar med breda penseldrag samtidigt som den ger detaljerad information om regleringar och bakomliggande politiska processer, tryfferade med citat och skildringar av interiörer från Wall Streets styrelserum.
Finanskrisens ursprung och orsaker i den Norbergska modellen bygger sålunda på sex antaganden. samtliga väl underbyggda med exempel och bakgrund:
Den rikliga tillgången på billiga lån, skapad dels av lågräntepolitiken under centralbanken Federal Reserves ordförande Alan Greenspan efter dotcombubblan år 2000 och Kinas konsekventa politik att lägga sina enorma importvinster i amerikanska dollar.
Att lagstiftarna efter hand tvingat banker och bolåneinstitut att ge så kallade sub prime lån till husköpare med dålig eller obefintlig betalningsförmåga. Under Bush steg kraven till att över 50 procent av lånen skulle vara till dessa grupper.

Som kompensationför tvånget att låna ut på subprimemarknaden utökades med myndigheternas goda minne den så kallade värdepapperiseringen av bolån och andra krediter finansiella instrument som fortfarande ligger och tickar som tidsinställda bomber ute i banksektorn - Norberg talar om dem som "finansiella massförstörelsevapen". Investmentbankerna gavs samtidigt tillstånd att låna ut med en belåningsgrad som sänkts från 8 procent till 0.8 procent.
Att lagstiftarna ålagt ett fåtal värderingsfirmor som till exempel Standard & Poors med myndighetsliknande monopol på att värdera värdepapper. Detta skedde samtidigt som firmorna började ta betalt för värderingen av dem som värderades - varpå alla fick högsta betyg.
Slutligen infördes nya bokföringsregler av Bushadministrationen efter bland annat Enron-skandalen som krävde att företagen värderar sina tillgångar efter rådande marknadsvärde. Av oro för att i framtiden bli stämda började bankernas revisionsfirmor därför under 2007 värdera investeringar i subprimelånen till noll - varpå mängder av bolåneinstitut fick problem som spred sig i systemet.
Det är möjligt, för att inte säga troligt, att en av den finansiella krisens viktigaste drivkrafter är viljan att ta risker för att tjäna ytterligare pengar och som i många fall drivits förbi gränsen för girighet.
Men Norberg pekar också på hur denna girighet gått hand i hand med de goda föresatsernas regleringsiver. Oro för svåra felinvesteringar ålade kreditvärderingsinstituten ett oreglerat myndighetsuppdrag. Alan Greenspan behöll räntorna låga långt efter att ekonomin gått från kris till boom och omsorgen om att fattiga amerikaner skulle kunna äga ett hem och att man skapade värdepapperiseringen ledde till subprimeträsket. Indignationen efter Enronskandalen som bestal hundratusentals anställda och småsparare på sina pensioner skapade nya bokföringsregler som kanske i onödan kastade en mängd banker och bolåneinstitut utför konkursens rand.

Kapitalismen är dynamiskoch därför ibland så instabil, brukar det heta. Modeordet för dagen heter därför reglering.
Värdet med Norbergs bok är att den visar på hur även välmenande regleringar lett till samverkande instabiliteter och som slutligen utlöste den värsta finanskrisen sedan Den Stora Depressionen. Boken har redan av en del anmälare bedömts som ett utslag av efterklokhet.
Må så vara.
Men om vi ska ge oss på att omreglera ekonomin gäller det att försöka vara efterklok före – efteråt är det helt enkelt för sent. Där borde "En perfekt storm" ge reglerarna en hel del inspiration.