Opinion

Pacifistpartiet

Opinion Artikeln publicerades

Gladsax 37:2 "Krig löser inte konflikter. Det skapar bara humana katastrofer." Så kategoriskt avfärdade vänsterpartiets avsuttna ledare Gudrun Schyman alla tankar på ett militärt ingripande mot Saddam Hussein i sitt tal för en vecka sedan i Simrishamn. Men partiets nymornade pacifism är inte trovärdig. Inte så länge DDR-kramare och revolutionsromantiker bekläder dess ledande poster.

Stellan Hermansson på den tiden det begav sig. Bild: Pressens Bild" BORDER="0"Stellan Hermansson på den tiden det begav sig. Bild: Pressens Bild Risken för ett USA-lett anfall mot Irak rycker sakta allt närmare. Trots oenigheten mellan USA och EU och sprickan inom unionen om hur den ska tackla Iraks massförstörelsevapen pågår trots allt fortfarande processen i FN att bibehålla det internationella trycket på den diktatoriska regimen i Bagdad. I Sverige står regeringen och oppositionen bakom FN-linjen och har - om än till synes med klädsam motvillighet - accepterat tanken på en insats mot Irak så länge den sanktioneras av FN och dess säkerhetsråd. Men två partier, som tillika är regeringens stödpartier i riksdagen, är emot. Särskilt vänsterpartiet har kategoriskt motsatt sig ett anfall mot Saddam Hussein - inte ens om så skulle ske via en resolution i FN. USA och Storbritannien meddelade i fredags att de båda länderna planerar att presentera utkastet till en ny Irak-resolution för FNs säkerhetsråd i början av nästa vecka. I en intervju med brittiska BBC sa USAs utrikesminister Colin Powell att resolutionen ska fokusera på Iraks bristande samarbete och att FN:s säkerhetsråd därför måste förväntas agera som en följd av det. Samtidigt lät USA:s försvarsminister Donald Rumsfield meddela att tillräckligt stora militära styrkor redan är på plats kring Persiska viken för att en invasion av Irak ska kunna inledas. Som före detta ledare för ett före detta kommunistparti hade Gudrun säkerligen fog för sitt uttalande i Simrishamn för en vecka sedan. Men vänsterpartiets nymornade pacifism beror mer på brist på lämpliga konflikter att ta ställning för än genuin känsla för icke-våld och förhandlingslösningar. Annat var det förr. Det vittnar inte minst illustrationen till denna lördagskrönika om. Bilder är tagen någon gång i juni 1988. Den föreställer Stellan Hermansson, ordförande i dåvarande vpk:s ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom, KU. Platsen är södra delen av ön Luzon på Filippinerna och rekvisitan som han draperat sig i tillhör den kommunistiska gerillarörelsen NPA, New People's Army. Officiellt befann sig Hermansson på reportageresa i landet åt tidningen Ny Dag. När han greps av den filippinska regeringens soldater under en räd mot NPA-gerillan anklagades han för att ha deltagit i en räd i februari det året som dödat sonen till en högt uppsatt filippinsk militär. Bilden, sannolikt tagen av någon i Hermanssons ressällskap, användes av de filippinska myndigheterna som bevis för att han deltagit i räden. Så småningom släpptes han dock och kunde återvända oskadd till Sverige. I dag är han funktionär vid EU-parlamentet i Bryssel och sitter också sedan januari 2001 i vänsterpartiets styrelse. Bilden med KU-ordföranden poserande som Rambo-liknande gerillakämpe avfärdades av förtörnade vpk:are som "ett skämt". Om han hade sökt upp NPA-gerillan i egenskap av seriöst arbetande journalist var det i all fall oerhört omdömeslöst att posera iförd en tung kulspruta med tillhörande ammunitionsband. På skämt eller inte, så signalerade bilden i bästa fall naiv revolutionsromantik och i värsta fall den sjukliga vapenfetischism som annars mest brukar florera inom extremhögern. NPA-gerillans krig mot först diktatorn Ferdinand Marcos och därefter de följande folkvalda regeringar beräknas ha kostat minst 40 000 människoliv och kvalar alltså in bland de "humana katastrofer" som Schyman talade om i Simrishamn. NPA-gerillan upptogs för övrigt förra året på EU-s terrorlista. Brist på omdöme var dessvärre ingen bristvara i det dåvarande vpk. Lite mer än ett år efter Stellan Hermanssons äventyr i Sydostasien lyckades hans moderparti med konststycket att på kort tid först lyckönska DDR-ledaren Hoenecker "framgång i sitt byggande av socialismen" och därefter den rumänske diktatorn Ceausescus kommunistiska parti "fruktbara överläggningar" vid dess 14:e kongress. Båda telegrammen skickades bara veckor innan de två diktatorerna Honecker och Ceausescu störtades. Sedan dess har det nuvarande vänsterpartiet brottats med slitningarna mellan de som tagit avstånd från kommunismen och de som vägrat. Till Gudrun Schymans tänkbara efterträdare nämns nu allt oftare förre partisekreteraren Lars Ohly, som långt efter Östeuropas sammanbrott koketterat med att kalla sig kommunist. I hans partistyrelse sitter som sagt också den gamle revolutionsromantikern Stellan Hermansson. De allra flesta av de hundratusentals människor som runt om i Europa förra lördagen begav sig ut för att protestera mot ett nytt krig i Mellanöstern gjorde säkerligen så av genuin avsky inför krigets fasor. En Gallupundersökning beställd av tidningen Expressen konstaterade dagen innan att 64 procent av svenskarna är mot ett krig. Vänsterpartiet profilerar sig nu som det parti i riksdagen som allra hårdast motsätter sig en insats mot Saddam Hussein. Samtidigt befolkas det på ledande poster av personer som i ord och handling knappast förstärker bilden av fredssträvan och icke-våld. Stellan Hermansson flirtade med gerillan. Lars Ohly tycker fortfarande att han kan stå för gamla vpk:s värderingar. Båda har ledande positioner inom ett parti som inte ens kan acceptera FN-initierat våld mot diktatorn Saddam Hussein. Snacka om pacifism.