Den folkhemske trubaduren

Även om regissören Amir Chamdin valt att lägga mycket av tyngdpunkten av berättelsen på förhållandet mellan Cornelis och sonen Jack är det ett gripande stycke närhistoria. För Cornelis var inte bara en lysande rimsmed och skarptungad häcklare av etablissemanget. Hans tid som kungarikets självutnämnde hovnarr sammanfaller i allt väsentligt med den svenska modellens storhetstid - och fall.

Till skillnad mot yrkespolitikern Olof Palme var Cornelis ingen visionär eller framtidsoptimist. Tvärt om hade han av egna erfarenheter och genom sitt umgänge god insyn i välfärdsstatens baksidor. Att dessa två så diametralt olika personligheter lämnat djupa avtryck i folkminnet under samma epok i svensk historia är därför mer än ett sammanträffande. De slog båda igenom i en tid då utvecklingen och tillväxten var till synes utan slut. Palme slöt den till sitt hjärta och byggde sin karriär på den. Cornelis såg avigsidorna lysa igenom folkhemsbyggets glipor och springor. I debutLP:n Ballader och oförskämdheter från 1964 heter det till exempel:

”Törhända ni jagar standard, ja jäklar vilket skämt. För den varan är så som såpan som man häftigt försöker ta. För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra. För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra.”

Åren efter regimskiftet 1976 var de framgångsrika åren definitivt över. Liksom Olof Palme hade Cornelis Vreeswijk svårt i tider av motgång. Fickorna putandes av kontanter, vin, kvinnor och turnerande förbyttes i skatteskulder, narkotika, fängelsevistelse och landsflykt. Ändå lyckades Cornelis under denna mörka period sätta samman mästerverk som dubbelLP:n ”Felicias svenska suite”, fritt byggd på Sandemoses svarta och dubbeltydiga ”Varulven”. För att inte tala om den avskalade och hudnära Bellmantolkningen ”Mowitz, Mowitz” där Cornelis till Ulf G Åhslunds sirligt avancerade gitarrkomp pratsjunger sig genom epistlar så som ingen vågat göra vare sig före eller efter. Sedan kom Narrgnistor, Getinghonung, Vildhallon och många många fler skivor av skiftande karaktär och kvalitet. Allt som allt ett trettiotal album gjorda under inte riktigt fullt så många år.

Ändå är det de till ytan glättiga men subtilt djupa tidiga visorna som fastnat och lever i vår kollektiva visminne. Vi lyssnar och ler men av och till fastnar skrattet i vrångstrupen; Jag hade en gång en båt, Lillsysterns undulat är död, Hönan Agda, I natt jag drömde, Mördar Anders, Brev från kolonin, Telegram från en bombad by och mängder av andra låtar vi tafatt hummar med i vid lägereldar och midsommarbrasor.

Som få kommenterade trubaduren Cornelis sin samtid. Alltid med en ironisk grimasch eller en syrlig liknelse, liksom av magsyra etsad på rostig plåt.

Att denne språklige ekvilibrist och förnyare avstod från ett väl förtjänat medborgarskap hör till de många ironierna kring en man som bättre än de flesta tolkat vårt land och dess avigsidor. För när Cornelis förstod att Myndigheterna krävde bevis på eventuell ”förkovran och färdighet i det svenska språket” fick det tamigtusan vara med det där svenska passet.

Själv ville han egentligen mest av allt bli erkänd som författare och poet. Osäker, ensam, skygg och misstänksam dalade hans en gång så starkt lysande stjärna sakta det sista decenniet. Fast på ett sista framträdande i Roskildefestivalen sommaren 1987 mötte han till sin egen stora förvåning och glädje en ung entusiastisk nordisk publik som sjöng med i låtarna och som krävde extranummer på extranummer.

Det hjälpte inte. Spriten, knarket och cancern ändade Cornelis Vreeswijks liv den 12 november på Sophiahemmet i Stockholm samma år.

På nattygsbordet låg en nyskriven strof - en sista blinkning åt förgängelsen av den svenske barden från Holland:

"Häst utan tyglar som vägen minns. Tag mig till landet som inte finns. "